Nu kan ni följa arbetet bakom min sexserie Maran på www.linakanritafint.blogspot.com.

Jag byter plats på Femisexbloggen för att jag inte pallar Word Press längre. Så välkomna till den nya, snyggare och bättre Femisexbloggen på Lina kan rita fint!

Just nu står det still här på Femisexbloggen, and I´m the one to blame.
Jag är helt absorberad av min andra baby, Zelda, för tillfället, så Nora får vackert hålla sig i bakgrunden.
Zelda ska komma ut som alldeles eget seriealbum till hösten, så det är mycket att stå i för er rara snuskfeministhumortecknare.

Imorgon åker jag till Berlin för att passa en serietecknares katt i ett par veckor, och där har jag tänkt styra upp Maran igen.
Det blir sådär ibland, en månad så är jag helt manisk med Femisex, ritar och skriver som en galning och är äregirig och självgod och ska ta över världen, och ett par veckor senare är jag blott en krälande larv som på sin höjd kan kläcka ur sig en tafflig humorstripp med kroppsbehåringspunchline.

För att kompensera denna passiva hållning så publicerar jag en snuskserie som jag gjorde till Hjälps sexnummer. Den handlar om en tjej som vill vara härligt queer, men som till sin stora besvikelse är ganska heteronormativ när allt kommer omkring. Jag ritade den på fyra dagar, so have mercy on my soul. Jag var ung, jag behövde pengarna. Mycket nöje, ni som inte redan läst den.

Så, gott folk, då har vi kommit fram till den tredje, och avslutande, delen av Konstfackseleven Matilda Rutas intervjuer med de feministiska snusktecknarna Karolina Bång, Bitte Andersson och moi, Lina Neidestam. Som extra krydda på porrmoset så pryds intervjun denna gång av bilder från min improviserade ateljé i köket, med lite färdigtuschade sneak peeks på Maran in progress. God läsning.
// Lina

Även om man bortser från den feministiska diskussionen kring könsroller, så är sex fortfarande tabu.
Jag tycker själv att det är svårt att rita bilder av sex för att man på något sätt lämnar ut sig. Karolina Bång säger att hon har släppt vad folk ska tycka och litar på att det är bra. Hon ritar det som faller henne in. När hennes kompis föräldrar köpte alla hennes serier var det lite genant, men inget som stör henne när hon ritar.

Lina Neidestam vill inte låta feministpolisen i huvudet ta över.
Hon säger att hon kommer att censurera i efterhand i så fall, under arbetets gång måste man vara tillåtande. Det är svårt att avgöra var gränsen går för hur snuskig serien kan vara. En bild kan vara olika mycket provocerande för olika personer. Hon har själv en hög toleransnivå.
Hon berättar om två fjortistjejer som var inne i samma butik som hon och tittade i boken “Drift”. De tyckte att den var jättepinsam, höll på att dö av skratt och sprang därifrån, medan andra tycker att den är för pryd. I “Drift” visas inga bilder av könsorgan, men hon vill ha med det i “Maran”.

Neidestam:
“Det är tekniskt ganska svårt att rita sex. Man vet hur något känns men det är svårt att se det utifrån, om det inte är dåligt sex förstås. Det var lättare när man var ett perverterat barn som ritade snuskbilder.
Nu när man är äldre har man ju ett krav på sig själv om lite mer anatomisk korrekthet. Bilderna tenderar lätt att se uppställda och poserande ut.”

Neidestam:
“Seriemediet är bra för att skildra sex, för det är inget krångel. Man får bestämma allting själv, är oberoende av finansiärer och mottagandet av en serie är bättre. En porrserie sprids till fler personer, som inte vanligtvis konsumerar erotica, än en film, för det finns någon allmän uppfattning att serier är lite tokigt och knasigt. Alla gillar serier, och därför är inte folk fientligt inställda på det sätt som de skulle vara till en porrfilm. De feministiska serierna breddar publiken för porr. Det är lättare att köpa en humoristisk snuskserie, som dessutom är feministisk än att köpa en feministisk porrfilm.”

Bång:
“Ja, det är en fördel att man bara behöver ta hänsyn till sig själv, sin egen idé och möjligen om man beskriver något eller någon på ett taskigt sätt.”

Karolina Bång berättar att hon ritade av en serie foton en kompis tagit av henne och hennes flickvän till ett konstprojekt.
“Men i efterhand ser jag att det är för likt. Då är det bättre att maskera alla till cowgirls!”

Jag tycker det är synd att sex är så avgränsat från vardagslivet när det beskrivs i kulturen, att det antingen förkommer i en porrfilm eller som en solnedgång som får symbolisera knullandet. Jag skulle vilja att det blandades upp lite mer, men personerna jag pratat med håller inte med mig.

Neidestam:
“Sex antyds överallt hela tiden, men visas nästan aldrig. Det är följden av att leva i en översexualiserad tid, som samtidigt är kyskt moraliserande. Men det kanske inte är så bra att slänga kåtbilder i ansiktet på folk. Man måste få välja själv var ens gräns går”.

Bång:
“När en finsk serie, som handlar om en lesbisk boxare, kom ut fokuserade många på sexskildringarna i den, trots att det bara var en pytteliten del av historien. Om man som tecknare inte vill göra en specifik snuskserie är det lättare att ta bort bilder av sex för att slippa porrstämpeln. Annars fokuserar alla bara på sexet”.

Bitte Andersson:
“Tidningen Galago har satt tonen för vuxenserier i Sverige. Och i Galago är det ganska städat och rumsrent, och om sex visas är det inte särskilt sexuellt. Pox och Epix var två tidningar som fanns tidigare och där förekom sex och våld i nästan alla serier. Men sedan de lade ner har Sverige präglats mer av Galagostilen. Om Epix hade varit kvar kanske det hade sett helt annorlunda ut.

En annan anledning till att det är så lite sex i serier kan vara att vissa vill höja seriernas status till konstform. Det känns viktigt för vissa att serier ska stå bland romanerna på biblioteken. Då är sex ett för pubertalt ämne. På Konstfack ville mina lärare prata om serier som något som passade i den snäva konstvärlden.
Men jag tycker inte att serier tjänar på att kallas för konst och ställas ut på galleri, jag gillar serietidningar. Jag bryr mig personligen inte om statushöjningen, men jag gillar att det finns en mångfald, och det finns många bra graphic novels.”

En annnan grej jag tänkt på inför intervjuerna är att nästan alla verkar använda sig av mycket humor och också av väldigt tydliga genrer, som cowgirls, folksagor och 50-tals estetik.

“Kanske behöver man massa humor för att göra porr” säger Lina Neidestam.
“Det blir en taktik för att avdramatisera ett ämne som kan vara känsligt. Och det behövs också för att det blir så dåligt och larvigt annars, precis som man behöver humor när man har sex i verkligheten.”

Hon tror också att man kanske vill gömma sig i en tydlig genre för att maskera fantasierna lite. Eller att det kan vara en fetisch. Om man gillar till exempel folksagor och eskapism och också gillar sex så vill man kanske kombinera det. Och en erotisk berättelse ska vara som en utopi där allt är perfekt och fantastiskt.

Bitte Andersson:
“Humor och sex är en bra kombination. Det är svårt att vara aspretto och allvarlig om man vill komma undan med saker. Som Gothestetik. Gothserier som är allvarliga och dramatiska känns lätt pinsamma utan humor”.

“Det är roligare när det är roligt” säger Karolina Bång. “Det är störigt med folk som tar saker på för stort allvar.”

I en intervju i tidningen bild och bubbla säger Fabian Göranson från Kolik förlag att det saknas bilder av sexualiserade män i litteraturen, och att det bland annat märks på fan-arten till “Drift”, där de flesta gjort lesbiska bilder, även heterosexuella tjejer.

Neidestam:
“Det stämmer. Vi är så vana att objektifiera oss själva och varandra, att när man ska uttrycka kvinnlig sexualitet måste den utövas på en annan kvinna. Den objektifiering av män som finns är för bögar. Det känns inte lika feministiskt att skildra heterosex, trots att det är ännu viktigare med alternativa bilder där. Hur ofta skildras till exempel två män som har sex och en avundsjuk heterokvinna som tittar på”?

Bitte Andersson:
“Lesbiska serier är lättare att rita för heterosituationer är så nedlusade med fördomar och betydelser. Alla roller och blickar är så färgade av massmedias syn på sex. Om det är en bild av samkönat sex kan man också identifiera sig med vilken av personerna på bilden man vill, då är det lättare att skildra till exempel maktspel utan att bli förtryckande.

Många flator och heteros gillar bögporr just därför, för att man inte behöver identifiera sig med någon av personerna. Sen är det ju vanligt att folk som är hetero ändå fantiserar om samkönat sex. I Japan till exempel, där är det jättevanligt med flator i fiktionen, trots att de inte har någon stark gayrörelse.”

Bång:
“Jag funderar ibland på om jag ska blanda upp mina serier med andra sexualiteter än den lesbiska så det skulle bli mer queer. Men allt behövs. Jag får se. Det är viktigt oavsett, det är nästan som att man kan göra vad som helst, bara man är en tjej som är queer, och det blir till politik.”

Bristen på objektifiering av män gör att kvinnor, sexuellt sett, får ett utifrånperspektiv på sig själva. Rollen som iakttagande/ uppskattande/ subjekt lämnas till männen, även i sexualiserandet av män. Detta är inte oväntat eftersom det går ihop med resten av den patriarkala bilden av kvinnan som passiv och mannen som aktiv.

Dr. Andie (En queerinriktad relationsrådgivare) skriver på sin blogg:
“Det saknas en karta över mannens kropp som markerar och laddar områden med sexuell betydelse ur ett perspektiv där kvinnan är den aktiva parten. Den erotiska laddningen av mannens kroppsdelar är knutna till hans begär snarare än hennes”.

Neidestam:
“Objektifiering i sig är inte negativt. Det beror på vad man menar med det. Man objektifierar ju folk dagligen, bara mer eller mindre medvetet. Det behöver inte handla om att man ser ner på personen. Men när man ser på sexuell objektifiering medialt så saknas heterokvinnornas perspektiv på män.

Dom försökte ju starta en svensk “Playgirl” någon gång, men den blev ett misslyckande. Sen kan man ju fundera på varför man ska öva upp tjejer i objektifiering av män. Det är kanske bättre att bara lära sig agera som ett sexuellt subjekt. Men jag tror det behövs en motvikt till all objektifiering av kvinnor.

Men det är jättesvårt att rita kukar!
Kukarna är förstörda som något vackert och åtråvärt, de har blivit till en tokig humorsymbol, något som folk ritar på skåpen i skolan.”

På sin blogg skriver tecknaren Jan Bielecki (som tecknat boken “Drift”):
“Manlig objektifiering skulle gynna de flesta inblandade. Vad händer när kvinnor erbjuds en möjlighet att utforska mannen som
ett objekt, utan att ständigt tvingas in i den rollen själv? När hon får undersöka sina lustar? Kanske inget, kanske gör tabuet av att låta sig erövras att det är just det hon vill. Oavsett är det värt att utforska.

Även män skulle gynnas. (…) Man kan tycka att ett sådant här tänkande inte är särskilt queer. Att vända på objektifieringen och fokusera den på ett annat kön är bara att stanna kvar i könstänkande, en enbart omvänd heteronormativitet.(…)
Men en del erotik borde väl rimligtvis rikta sig mot heterosexuella kvinnor som till vardags objektifierar män?

Queer eller inte, det behövs och det är feministiskt.”

Lina Neidestams version av modebloggarnas “Dagens outfit”: Dagens Skrivbord! Idag innehållandes färdigskissade seriesidor från Marans första kapitel. Har hunnit tuscha lite nu och längtar otåligt tills jag kan publicera de färdigsvärtade sidorna här. Men än så länge får ni nöja er med följande tjuvtitt.

Här kommer Del 2 av Matilda Rutas intervjuer med feministiska snusktecknare. Ursäkta dröjsmålet, det kom lite jul och grejer i vägen. Del 3, den avslutande delen, får ni läsa nästa vecka. Mycket nöje! // Lina

En sak jag frågat alla jag intervjuat är vad genren av snuskiga feministiska serier kallas, om det finns något samlande namn. Det har varit svårt att veta vilket ord jag ska använda. Lina Neidestam förstår problemet:

“Jag har funderat på om det är bra att använda ordet porr, för att på ett sätt reclaima ordet. Men samtidigt kan det vara jobbigt att bli inklassad som porrtecknare, eftersom porr i dagsläget är en negativ stämpel. Ordet ger det felaktiga associationer, och då kanske folk blir ivägskrämda och struntar i att läsa serien. Eller tror att den ska vara något annat än den är. ”

Bitte Andersson:
“De flesta feministiska snuskserierna är inte porr, på det sättet att de inte fokuserar på att läsaren ska bli kåt. Man kan gilla att läsa om eller se saker som har med sex att göra även om de inte är till för att tända folk. Bilder av sex förekommer överallt. Ibland kan glassreklam vara mer pornografisk än bilder som kallas för porr. Och just därför har feministiska sexuella bilder av alla slag en frigörande effekt på kvinnor och på samhället i stort.

När tanter ser mina vykort med en tant som sitter och läser med sina långa bröst vilande på bordet, så blir de peppade, och skrattiga, för att det är så ovanligt med bilder av nakna kvinnor som inte är till för en manlig blick. Jag tror också att människor har ett genuint intresse för sexuella bilder, även om man inte blir kåt av dom. T ex någon som har en pinup-bild på väggen i sitt tonårsrum, blir inte kåt varje gång den ser den. Så är det med jättemycket reklam, att sexanspelningar gör att folk kollar”.

Karolina Bång:
“Jag vet inte om jag vill kalla mina serier för porr. Det är upp till de som läser vad dom vill kalla det. Man kan göra hur man vill.”

Lina Neidestam:
“Femisex är ett bra ord, men det är inte namnet på genren, det är titeln som används på snuskserieutgivningar från Kolik Förlag. Post porn är också ett bra ord, men det är namnet på ett nätverk för feministisk porr, det är bredare än bara serier. Ordet erotik finns ju också men det kopplas lätt till klyschan av tantsnusk och sidenlakan. Sen finns problemet att erotik är en lightvariant av porr som riktar sig till kvinnor. Det finns ju ingen anledning att tjejer skulle gilla snusk mindre än killar. ”

Bång:
“Det är inte kåtheten som är felet i de sexistiska serierna. När man ska beskriva feministiskt sex ska det alltid vara tjejer som är jättekära och bor ihop och det ska vara så gulligt, varför ska sexisterna ha patent på det snuskiga sexet?”

Neidestam:
“Det är bara en myt att kvinnor måste ha en handling för att bli kåta. Forskare har till och med gjort tester på det där, satt fast elektroder på en manlig och en kvinnlig testgrupp för att se vad folk blir kåta av, och tjejerna blir lika kåta som killarna av bilder på sex. Varför man nu skulle behöva testa det.”

Vilket ord man använder om sina serier verkar ha stor påverkan på hurfolk reagerar på de olika projekten. Lina Neidestam säger att hon är väldigt stolt över “Maran”, men när hon berättar om serien för folk, och framförallt när hon använder ordet porr leder det till en lång diskussion, där hon måste förklara vad det är hon gör, och ta avstånd från en rad saker som hon inte gör, för att de hon pratar med inte ska tro att det är ett klassiskt sexistiskt porrprojekt. Men de flesta har reagerat positivt.

“Det räcker att jag säger att jag sysslar med serien för att folk ska bli intresserade, den vanligaste reaktionen är “Fan vad coolt, bli klar, jag vill läsa den.” Jag kommer inte på något negativt alls nu. Men det är klart att vissa frågat om jag ska vända på kakan och förtrycka män.
Men det beror på deras bild av att porr måste förtrycka någon. Sen behöver ju inte överordning och underordning vara något negativt. Maktförhållanden är något som många tänder på, och måste inte vara förtryckande. Här handlar det om kontexten, hur det beskrivs och vem som står bakom beskrivningen.”

Bång:
“Folk har nästan bara reagerat positivt på serien. Folk som säger “Åh detta måste jag visa för min kompis, som lyssnar på country!” Några bögar jag känner tyckte också att det var hett, och det är bra.”

Andersson:
“Många reagerar negativt när det gäller porren. Jag var med i ett seriekollektiv där vi gjorde en staffettserie. När den skulle publiceras i mitt fanzine ville de först inte ha med den för att det fanns porr i fanzinet. En tjej sa ungefär att S/M är inget man ska bejaka utan något att söka hjälp för. Flera personer har sagt “Jag gillar Bitte men inte hennes serier”.

På konstfack var många personer kritiska mot Bittes serier. Hon tror att det beror på att hon tillåtit allt möjligt snusk i serierna utan censur.

“Jag har med två olika fantasier kring prostitution i ena numret och det tycker nog folk är provocerande. Jag vet inte om det är ett okej tema, men i min serie är det så tydligt att det är just fantasier att folk inte borde behöva bli negativt påverkade”

Både Karolina Bång och Lina Neidestam nämner “Bittes bästa” som något som inspirerat dom att göra sina serier. Även om hon inte började så långt tidigare än de andra tecknarna så har hon blivit en föregångare inom genren. I Sverige har det länge varit brist på feministiskt snusk så andra inspirationskällor har de hittat internationellt.

Karolina Bång:
“Eros Comix är ett förlag i USA som gör snuskserier. De har en utgivning som är uppdelad i olika pyttesmå genrer. Det är en dröm att jobba där.”

En annan inspiration hon nämner är Small Favors, en humoristisk serie där huvudkarktären Annie, som är tänd på sin granne får ett samvete, älvan Nibbil, som skall hålla henne i schack, men Nibbil materialiseras i den verkliga världen. Small Favours är lekfull och underhållande och förmedlar känslan av att sex är kul.

Bitte Andersson nämner också Small Favours som en förebild:
“Jag kanske hittade den efter att jag ritat mina serier, men den är ändå en bra förebild, tecknaren lyckas göra porr som är snuskig men som ändå fungerar politiskt.”

Även om karaktärerna, som är tecknade i mangastil har ganska idealiserade kroppar så gör det utpräglade maneret att de kan symbolisera vem som helst. säger hon. Men hon tycker att tecknarens ansvar kring att förmedla skönhetsideal ser annorlunda ut om man tecknar naturalistiskt.

“Jag skulle inte kalla det för ansvar, men personligen, som tecknare vill jag och bör jag sträva efter att inte stärka skönhetsidealen eftersom de gör så stor skada.”

Neidestam:
“Jag vill visa på en mångfald av ideal i min serie. Det är så tråkigt med idealet som alltid används nu, med fjortonåringskroppar med silikonbollar och oranga grottmän. Det känns trist. Jag vill få in en blandning på kroppstyper och åldrar och utseenden. Men det kan vara svårt att låta bli att bara rita det man själv tycker är snyggast”.

Karolina Bång hänvisar flera gånger under samtalet till USA och serier därifrån. Hon nämner också Molly Kiely, som är en tecknare från kanada, mest känd för sin serie “Diary of a Dominatrix” och serienovellerna “That Kind of Girl” och “Tecopa Jane”.

“I Sverige har de flesta feminister en mer radikalfeministisk grund och många har varit aktiva i porrmotståndsrörelsen. I USA har de varit mer öppna för sex, med prosexarbete osv, så det har gjort att det blivit en mer tillåtande kultur bland feministerna där. Porrmotståndet har medfört ett moraliserande bland svenska feminister, som leder till att man tänker att naket är dåligt, att sex på bild automatiskt är förtryckande.”

Det verkar vara en allmän uppfattning bland feministiska porrtecknare att den sexistiska porrindustrin är hemsk, men att det inte är avbildningen av sex som är det hemska, utan ideologin filmerna förmedlar. Många människor är porrskadade, och kan behöva nya alternativ. Vad man tänder på är till stor del inlärt. Jag frågar Lina Neidestam om hon ser sin serie som en omutbildning av folk.

“Det var lättare att vara moraliserande förr och förkasta all porr, när det inte fanns några roliga alternativ. Jag vill inte säga att något är rätt och något är fel. Men jag har tagit ett moraliskt beslut, att det som finns till stor del är dåligt och att det behövs nya bilder av sex. Det finns inte en”sann” bild av sex, något som skulle vara mer “rätt” än något annat.

Det behövs många olika bilder och jag ger min. Ju fler roliga bilder det finns att projicera lusten på, desto bättre. Fast folk verkar ändå tro att detta är moraliska pekpinnar. Många har taggarna utåt, men det handlar inte om att berätta vad tjejer får och inte får göra, bara att erbjuda ett alternativ.”

Bång:
“När man märker tydlig sexism i serier är de dåliga. Men ibland kan man ju tycka att något är hett trots att det är skabbigt. Folk kommer lättare undan med konstiga idéer när de framförs i serieform. Det är bra på ett sätt för att det ger tecknare en större frihet att rita saker som är tabu, men det är tråkigt att folk inte tar serier på större allvar. ”

Neidestam:
“Jag har funderat på gränsen mellan bra och dåliga bilder av sex inför min bok, och kommit fram till att för mig handlar det bara om vem som står bakom projektet. Upphovsmänniskan. Exakt samma scen kan vara feministisk eller sexistisk beroede på vem som gjort den. Det är som med ekologisk mjölk eller vanlig. Den smakar likadant och ser likadan ut, men den ena är okej”.

Nu är jag tillbaka från mitt skrivrace i Enhörna, där jag intagit glasverandan i min fars sommarstuga. Det är ironiskt att jag isolerat mig i skogen för att skriva Maran-manuset, eftersom Maran till stor del handlar om hur misslyckat det blir när man går på klichén om isolering som något som skulle främja kreativiteten. Det enda som händer när man sitter ensam i ödemarken för att skaaapa är att man blir rastlös, mörkrädd och får lappsjuka, eller “cabin fever” som det heter på engliska ( engelska= coolare).
Lik förbannat kan jag inte få den romantiska skrivarstugedrömmen ur skallen, så i onsdags så packade jag ner datorn och mina folksagesamlingar och drog till skogs. För att ytterliga förstärka stereotypen så drog jag på mig en gammal lusekofta, svårmodig min, raggsockor och flätor:

Jag gjorde om verandan till ett kuddrum av filtar, plädar och täcken och ägnade resterande tre dagar åt att dramatiskt slänga mig i diverse soffor och fåtöljer med macbooken i knät (jag kommer att ha strålat sönder alla mina reproduktionsorgan innan jag blir 25, så mycket som jag har datorn på magen, mina barn kommer födas med förskrumpna armstumpar, cyklopöga och USB-port istället för mun). Sen drack jag omåttliga mängder glögg, käkade ostmackor och photoboothade för att dokumentera mitt härligt dekadenta, konstnärliga leverne.
Familjens dalmatiner låg och glodde uppgivet på mig i sitt hörn.

Nu ironiserar jag ju nedlåtande över min fåfänga, och då kanske ni tror att jag inte fick något gjort, men där tar ni fel! Alla mina larviga ritualer för att komma in i rätt mode fungerade faktiskt. Hela vistelsen blev ett skolexempel på Fake it until you make it. Jag skrev som en jävla galning och det blev, hör och häpna, bra.

Det är skrivet som ett filmmanus vilket kommer underlätta när jag gör serier av det. Annars när jag skriver manus på dator (vilket är sällan) så fastnar jag i något sorts skoluppsatsträsk och börjar beskriva miljöer tjusigt och fila på formuleringar och grammatik.
Och det är ju bara bullshit och helt överflödigt när det ändå ska adapteras till bild och dialog. När man ska försöka översätta dom här sönderbabblade manusen så blir det mer bilderboksillustration med voice over, än serier.
Filmmanusformen är mer: ” Exteriör. L & N går till stugan. Inzooming på L:s rumpa. N säger “vill ha te?” L svara ja. Dom har vilt sex. Slut scen 1.” Det lämnar mycket mer roligt tolkningsutrymme till mig när jag ska rita.

Well, nu är jag iallafall tillbaka i Stockholm och ska försöka få upp del 2 av Matilda Rutas sexserieintervjuer innan jul. Efter det återstår en del. I början av 2009 kommer det börja hända spännande grejer här på Femisexbloggen eftersom det nu ska börjas ritas seriesidor. Alltså, riktiga seriesidor. Inte skissböcker, inte mina tjusiga visioner av genuskorrekt erotik utan rejäla A3-papper fyllda med pratbubblor, köttiga kroppar, stånkande sex och djupa skogar. Det kommer bli så sjukt roligt.

Nora har kreativ kris och tröstar sig med en varm liten man.

Matilda Ruta går sista året på konstfack och har intervjuat Karolina Bång, Bitte Andersson och mig, Lina Neidestam, om feministiska sexserier. Idag har jag äran att publicera del ett. Mycket nöje!
//L

Anledningen till att jag skriver den här uppsatsen är att jag de senaste månaderna har försökt teckna olika karaktärer som har sex. Det är svårt, så jag ville intervjua olika snusktecknare om hur de gör, och vad de har för tankar kring genren.
Det har skett en ökning av snuskiga serier i Sverige de senaste åren, och moralpaniken i feministkretsar börjar lösas upp, mycket för att många feminister har fått en mer queer analys av könsroller och sexualitet. Det har blivit mer socialt accepterat att ha ett sexintresse.

De akademiska livsstils-feministernas snuskfokus kanske inte förändrar t ex löneskillnaderna, men på ett personligt plan kan en queer utforskning av porr vara frigörande. Anledningen att jag själv började försöka teckna sex var att jag läste boken “Drift”, som jag kommer återkomma till längre fram.

Den första personen jag intervjuade var Karolina Bång, som utbildat sig på serieskolan i Malmö. Hon kallar sig serieaktivist och gör politiska dokumentärserier om framförallt direkt aktion. Hon tecknar också snuskföljetongen “Cowgirls”, som handlar om lesbiska cowgirls som slåss, har sex och dansar linedance.

Bång har ett stort intresse för cowgirlkultur, och ett parallelt countryband med samma tema. Hon brukar lägga in låtar som bandet gör i serierna och vice versa så det är ett flytande projekt. Hon planerar att göra följetongen till en bok, kanske med blandade snuskserier, eller med bara cowgirls.
En stor anledning att hon började teckna sin följetong var att hon tröttnat på sexistiska serier.
“Att jag började rita snusk var en reaktion på kukfixeringen och alla kassa serier man läst när man var liten.
Utomlands är det vanligare med bra feministiska sexserier men det har varit brist på det i sverige. Sen beror det såklart också på ett intresse av sex.”

Lina Neidestam är också utbildad på serieskolan i Malmö och medlem i det feministiska seriekollektivet “Polly Darton”. Hon står bakom stripserien “Zelda” som bland annat publiceras i serietidningen Nemi. Just nu jobbar hon på snuskserien “Maran”, en bok som ska komma ut på Kolik förlag 2010, om ett och ett halvt år.

Neidestam har fått ett projektstipendium från Konstnärsnämnden på 217 000 kronor, vilket gör att hon kan arbeta heltid med serien. Hon beviljades stipendiet i maj och under sommaren har hon skissat. Nu är hon i manus och ritstadiet.
Hon testar fortfarande olika maner, och säger att den svåraste biten är kvar.

Serien handlar om författaren Nora som flyttar upp till en fiktiv norrländsk obygd, för att isolera sig inför ett stort romanprojekt, men istället snurrar hon in sig i kärleksaffärer med en massa väsen ur den nordiska folktron.
“Serien är inte menad som någon provokation eller för att röra om. Snarare som glad sexunderhållning” säger Lina Neidestam. Hon vill inte bara vända på begreppen i folksagorna, utan också använda sig av de karaktärer som finns i de gamla berättelserna.

“Skogsrået är ju en ganska cool brud som hårig och naken glider runt i skogen, är kåt och kan förvandla sig till träd.
Det är tråkigt att bilden av henne är den undflyende och lockande, jag vill ta fram dom coola sidorna. Näcken är också en sexuellt laddad figur i folksagorna. Tyvärr lurar han ju ner kvinnor i sjön, det behöver jag kanske inte ha med, haha.
Han kan bara få vara en het kille som gör damerna vilda och är ett typexempel på manlig objektifiering.
Kanske ska jag ha med troll också men jag vet inte än. De är ju roliga karaktärer, det vräkiga gänget som bor i bergen.”

Hon säger att det känns viktigt att inte bara ta de könsstereotypa sagorna och vända på rollerna utan att ha mer uppblandat feministiskt beteende hos brudarna i boken. Just nu verkar det vara en våg av queeriga sexserier. Lina Neidestam tror att den har att göra med den boom av serieteckare som examineras från olika skolor. Det har medfört att tecknarna inte kommer direkt från pojkrummen längre, utan från många olika håll.

Bland de tjejer som söker och fortsätter på serieskolor är de flesta feminister. Fast det är fortfarande en mansdominerad bransch. Dotterbolaget är en feministisk serieskapargrupp som bildades i Malmö våren 2005.

Gruppen utgörs idag av ett trettiotal kvinnor som träffats genom Serieskolan på Kvarnby folkhögskola i Malmö. På sin hemsida skriver dom:
“Även om kvinnor hävdar sig som serieskapare och illustratörer kvarstår de patriarkala strukturerna i branschen som sådan. En majoritet av förläggare, redaktörer, kritiker/rescensenter och lärare på serieskolorna i Sverige, utgörs av män. Detta påverkar givetvis situationen för både manliga och kvinnliga serietecknare, det påverkar vilka serier som ges ut och deras innehåll. Dotterbolaget fungerar både som en social arena för kvinnliga serieskapare, men är också ett professionellt nätverk där medlemmarna istället för att konkurrera om uppdrag, samarbetar och stöttar varandra.”

Tydligen är en sådan sak provocerande, för i en krönika i Sydsvenska Dagbladet skriver Alf Ronnby om Dotterbolaget:

“Vanliga, normala kvinnor och män ställer sig främmande till könskrig och detta hat mellan könen. Kvar blir de lesbiska, rabiata manshatarna, som genom sitt agerande skadar hela den feministiska rörelsen. Dotterbolagets perversa verksamhet bidrar till att gräva dess grav.”

Karolina Bång tror att en anledning till queer-serievågen kan vara att sex som uttrycksmedel ligger i tiden, med till exempel burleskklubbar som blivit stort på sistone. Både Karolina Bång och Lina Neidestam nämner också boken “Drift” av Liv Strömquist och Jan Bielecki.
Drift är den första boken i Kolik Förlags “femisex”-serie. På deras blogg beskrivs den som “En kollektivtrafiks-roadtrip i ett femtiotalets seriesverige, full med charmiga sjömän, drömska dörrvakter och sugna smörgåshandlare.”

Den har blivit mycket uppmärksammad, och mottagandet av boken visar på vilken brist det varit på bra sexskildringar innan.
“Det har under flera års tid förts en feministisk debatt om kvinnors rätt att säga nej, med utgångspunkt i alla uppmärksammade våldtäkter. Det har verkligen varit välbehövligt men jag kände att det var dags att skildra sexualitet på ett positivt sätt, ta tillbaka möjligheterna till en fri sexualitet och beskriva den på ett oproblematiskt sätt.”säger Strömquist i DN.

“Men det fanns bra saker innan Drift också, bara inte lika uppmärksammade” säger Karolina Bång. “Bittes serier till exempel”.

Bitte Andersson driver sedan några år tillbaka queerbutiken “Hallongrottan”i hornstull i Stockholm. Hon säljer bland annat feministiska serier, och däribland sitt eget fanzine “Bittes bästa”. I fanzinet finns några porrserier men också andra serier som mer lutar åt buskis.
“Egentligen tycker jag inte att porrserierna är de bästa i tidningen.
Jag har med en historia om en asexuell person som är bättre. Det är viktigt att visa på rätten att inte vara intresserad av sex också. De flesta historier som berättas i media handlar mer eller mindre om sex och kärlek. Då är det viktigt att berätta en annan historia”.

Hon ser sina serier som politiska men:
“Min politiska verksamhet handlar om aktion istället för reaktion. Att visa på de alternativ man strävar efter kan vara politiskt i sig, även om det inte är jättestarka uttalade statements.”

Hon tycker att det är lite jobbigt att man blir så stämplad som porrtecknare. “När jag började med Hallongrottan dröjde det länge innan info om butiken kom upp före de porrrelaterade sidorna när man sökte på mitt namn på google” säger hon, “Man blir lätt stämplad som en porrtant, som någon person som ska prata sex offentligt”.

Hon började teckna sex när hon fick det som uppdrag till boken “Närstrid: Vanessa“, där hennes serier varvades med feministiska porrnoveller. Hon tyckte det var en spännande utmaning, eftersom hon själv var väldigt kritisk till porrindustrin. I efterhand tyckte hon dock att hennes serier blev nästan lika sexistiska som vanlig porr, med idealiserade kroppar och kvinnor som objekt, men såg det ändå som ett viktigt experiment i sitt eget arbete.

“Jag bestämde mig för att rita sådant jag tyckte kändes snuskigt, oavsett vilken politik det innehöll. Jag var rädd att det skulle bli präktigt och pekpinneaktigt om jag utgick från politiken främst och inte från begäret och så hade jag någon naiv idé om att det automatiskt skulle bli feministiskt eftersom jag är feminist.

Jag tänkte också att det farliga och förbjudna var viktiga komponenter för att det skulle tända till för läsaren. För mig som feminist var fantasier om prostitution ett sådant förbjudet tema som kändes spännande att utforska. Det gjordes undersökningar på 50-talet av vad värnpliktiga gick igång på och fler tände på bögporr än på heteroporr. Sen är det svårt att veta om det var det förbjudna som dom tände på eller om det var själva homosexet.”

Ibland väljer feminister som handlar snuskserietidningar på Hallongrottan serier som kan tolkas som sexistiska. Bitte Andersson har valt att sälja dom i affären ändå, men att sälja dom under disk.
“Om man går in i en feministisk bokhandel ska man slippa se bilder av t ex våldtäkt. Jag tror att kvinnliga och feministiska läsare ibland kan gilla snuskgubbar som t ex Manara för att det känns förbjudet. Men eftersom bilderna är tecknade blir det verklighetsfrånkopplat och därför inte jobbigt på samma sätt.”

Samma sak gäller hennes egna serier. Även om de inte blev så feministiska tycker hon att det är ok, eftersom de är tecknade. Det är lättare att se serierna som fantasier, än om de vore filmer. Hon tycker också att hennes serier påverkat på ett bra sätt, att andra feminister reagerat mot sexismen i hennes serier och inspirerats att göra egna.
“Genren utvecklas mer om man gör saker som väcker känslor som folk kan reagera på”, säger hon.
“Det var också viktigare att göra serier som jag verkligen kunde tända på, än att de skulle vara politiskt funktionella, kåtheten blev till en politisk funktion i sig”.

Bitte Andersson är skeptisk till fotografisk porr eftersom personerna som deltar i bilderna är mer utsatta.
“Den fotografiska porren blir till så starka bilder, som man inte har någon kontroll över. Därför är serier idealiskt för porr och erotik.”

När det gäller ökningen av feministiska sexserier tror hon också att det beror på en mer sexpositiv inriktning på feminismen.
Kanske för att queervågen medför en annan syn på sex.

SLUT PÅ DEL 1.
Del 2 kan ni läsa nästa nästa vecka, alltså måndagen den 15 december.
Copyright Matilda Ruta 2008

Nussinuss

Igår såg jag Twilight med min 19-åriga Kusin Från Landet, Jennie.
Hon var märkligt oberörd och cool medans jag förvandlades till en hyperventilerande fjortis med rullande ögonglober och falsettskrik över den 17-åriga vitsminkade, okammade och sugblickade vampyren Edward Cullen, som spelades av den blott 22-åriga, tvålfagra, okammade och sugblickade Robert Pattinson.

Jag vet inte om jag har blivit en jävel på manlig objektifiering sedan Maran-projektet började eller om jag helt enkelt börjar bli en gammal snusktant. Jag skiter i vilket, bildgooglandet har gått varmt och så här tonårsfanig har jag inte varit sedan Jake Gyllenhaal var liten grabb med rufsfrisyr, dålig hållning och skelettpyamas i “Donnie Darko”. Eller när Joaquin Phoenix var en likblek white trash-pojke med fett hår i Gus Van Sants “To die for”. Eller när Christian Slater var självmordsbombare i High School-rullen “Heathers”. Eller när Judd Nelson var farlig misfit som blev kär i Molly Ringwald i “Breakfast Club”. Eller när…
Mmmmmm, truliga tonårspojkar…

Zambo fnyser åt mig ibland men låter mig hållas.
Han gick och såg Lost Highway SJU gånger på bio när den kom, så han kan åtminstone inte anklaga MIG för att vara manisk stalker bara för att jag har Robert Pattinson som skrivbordsunderlägg, har en egen mapp med Edward Cullen-bilder och ska ge en karaktär i min bok hans ansikte. Vadå liksom?

I det här jättelika kuvertet förvarar jag de elfenbenskartongsark som ska skäras ned till A3-format för att sedan ritas på. Under kvällen har jag skurit till 75 sidor till Maran, och i kuvertet finns resten.
Sedan finns hela boken på riktigt. I sin fysiska form.
Då återstår bara att kladda på lite tusch, men det är lätt ordnat.