Hej.

Jag tänkte till en början att mitt första inlägg här på den högt vördade Femisexbloggen skulle bli något rafflande polemiskt om patriarkala strukturer inom porren, men eftersom jag är trött på att gnälla om det vid det här laget, och eftersom det är att sparka in vidöppna dörrar, så låter jag bli.
Vi vet redan allt det där.
Jag har redan hållt den monologen tvåhundrasjuttontusen gånger (ända sedan jag läste Egalias Döttrar som tolvåring och konverterade till stridbar mellanstadiefeminist) och jag kan argumenten utan och innan. Och säkert ni också.
Femisex för mig handlar inte om att älta problemet, Femisex handlar om att erbjuda alternativet.

Jag heter Lina Neidestam och jag är 24 år gammal.
I hela mitt liv har jag läst och ritat serier, till en början på ändlösa familjesemestrar i världens minsta segelbåt, där jag plöjde farsans gamla Buster (serietidning om fotboll typ) och ritade serier om skelettfamiljer som hade ett litet dödsrike under vikingagravskullar.
När jag var 10 år hälsade vi på släkten i Arvika och jag rymde iväg och köpte mitt livs första Pyton-tidning.
Av någon anledning så var det extremt inspirerande för en tioårig flicka att läsa om bajs, utlösningar och PervoKris och jag fick konstnärligt Tourettes syndrom och ritade följande år så mycket snusk att jag blev tvungen att gömma mig i bastun för att skydda familjen mot min sexgalna ritklåda. Senare fick de taffliga samlagsteckningarna ge vika för olyckliga förälskelser och acneproblem i serieform i dagbok efter dagbok under de obarmhärtiga, tandställningsbeprydda tonåren.

Well, puberteten spottade ut mig på andra sidan och jag sökte till Serieskolan i Malmö och kom in hösten 2005. Sedan dess har jag gjort fanzines med seriekollektivet Polly Darton, publicerats i en gäng tidningar, varit seriefröken på skolor, skapat strippserien Zelda som gått i Metro och Nemi, jobbat med läromedel och fått stipendium från Konstnärsnämnden för att påbörja det projekt som ligger mig varmast om hjärtat: Femisexboken Maran.

Maran handlar om författaren Nora som ensam hyr en fäbodvall över sommaren för att ostört kunna skriva på sin roman. Väl på plats drabbas hon av skrivkramp, lappsjuka och kåtslag och hon börjar snart bekanta sig med lokalbefolkningen och de mystiska varelser i skogen som dyker upp när skymningen faller.
I Maran kommer jag att återvända till 10-åringens sexgalna ritklåda, fast denna gång med 24-åringens genusperspektiv, stålstift och anatomiska kunskaper. Och jag slipper rita i bastun.

Här på Femisexbloggen kan ni följa arbetet bakom Maran. Jag kommer att skriva om framgångar och motgångar, kaffehysteriska inspirationsryck och kreativt stiljte, publicera skisser och tjuvtittar på seriesidor samt filosofera om vad som egentligen är sexigt. Och för vem.

Vi ses framöver.
// Lina

This entry was posted on onsdag, september 17th, 2008 at 19:54 and is filed under Lina, Maran, Bilder. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.