Matilda Ruta går sista året på konstfack och har intervjuat Karolina Bång, Bitte Andersson och mig, Lina Neidestam, om feministiska sexserier. Idag har jag äran att publicera del ett. Mycket nöje!
//L

Anledningen till att jag skriver den här uppsatsen är att jag de senaste månaderna har försökt teckna olika karaktärer som har sex. Det är svårt, så jag ville intervjua olika snusktecknare om hur de gör, och vad de har för tankar kring genren.
Det har skett en ökning av snuskiga serier i Sverige de senaste åren, och moralpaniken i feministkretsar börjar lösas upp, mycket för att många feminister har fått en mer queer analys av könsroller och sexualitet. Det har blivit mer socialt accepterat att ha ett sexintresse.

De akademiska livsstils-feministernas snuskfokus kanske inte förändrar t ex löneskillnaderna, men på ett personligt plan kan en queer utforskning av porr vara frigörande. Anledningen att jag själv började försöka teckna sex var att jag läste boken “Drift”, som jag kommer återkomma till längre fram.

Den första personen jag intervjuade var Karolina Bång, som utbildat sig på serieskolan i Malmö. Hon kallar sig serieaktivist och gör politiska dokumentärserier om framförallt direkt aktion. Hon tecknar också snuskföljetongen “Cowgirls”, som handlar om lesbiska cowgirls som slåss, har sex och dansar linedance.

Bång har ett stort intresse för cowgirlkultur, och ett parallelt countryband med samma tema. Hon brukar lägga in låtar som bandet gör i serierna och vice versa så det är ett flytande projekt. Hon planerar att göra följetongen till en bok, kanske med blandade snuskserier, eller med bara cowgirls.
En stor anledning att hon började teckna sin följetong var att hon tröttnat på sexistiska serier.
“Att jag började rita snusk var en reaktion på kukfixeringen och alla kassa serier man läst när man var liten.
Utomlands är det vanligare med bra feministiska sexserier men det har varit brist på det i sverige. Sen beror det såklart också på ett intresse av sex.”

Lina Neidestam är också utbildad på serieskolan i Malmö och medlem i det feministiska seriekollektivet “Polly Darton”. Hon står bakom stripserien “Zelda” som bland annat publiceras i serietidningen Nemi. Just nu jobbar hon på snuskserien “Maran”, en bok som ska komma ut på Kolik förlag 2010, om ett och ett halvt år.

Neidestam har fått ett projektstipendium från Konstnärsnämnden på 217 000 kronor, vilket gör att hon kan arbeta heltid med serien. Hon beviljades stipendiet i maj och under sommaren har hon skissat. Nu är hon i manus och ritstadiet.
Hon testar fortfarande olika maner, och säger att den svåraste biten är kvar.

Serien handlar om författaren Nora som flyttar upp till en fiktiv norrländsk obygd, för att isolera sig inför ett stort romanprojekt, men istället snurrar hon in sig i kärleksaffärer med en massa väsen ur den nordiska folktron.
“Serien är inte menad som någon provokation eller för att röra om. Snarare som glad sexunderhållning” säger Lina Neidestam. Hon vill inte bara vända på begreppen i folksagorna, utan också använda sig av de karaktärer som finns i de gamla berättelserna.

“Skogsrået är ju en ganska cool brud som hårig och naken glider runt i skogen, är kåt och kan förvandla sig till träd.
Det är tråkigt att bilden av henne är den undflyende och lockande, jag vill ta fram dom coola sidorna. Näcken är också en sexuellt laddad figur i folksagorna. Tyvärr lurar han ju ner kvinnor i sjön, det behöver jag kanske inte ha med, haha.
Han kan bara få vara en het kille som gör damerna vilda och är ett typexempel på manlig objektifiering.
Kanske ska jag ha med troll också men jag vet inte än. De är ju roliga karaktärer, det vräkiga gänget som bor i bergen.”

Hon säger att det känns viktigt att inte bara ta de könsstereotypa sagorna och vända på rollerna utan att ha mer uppblandat feministiskt beteende hos brudarna i boken. Just nu verkar det vara en våg av queeriga sexserier. Lina Neidestam tror att den har att göra med den boom av serieteckare som examineras från olika skolor. Det har medfört att tecknarna inte kommer direkt från pojkrummen längre, utan från många olika håll.

Bland de tjejer som söker och fortsätter på serieskolor är de flesta feminister. Fast det är fortfarande en mansdominerad bransch. Dotterbolaget är en feministisk serieskapargrupp som bildades i Malmö våren 2005.

Gruppen utgörs idag av ett trettiotal kvinnor som träffats genom Serieskolan på Kvarnby folkhögskola i Malmö. På sin hemsida skriver dom:
“Även om kvinnor hävdar sig som serieskapare och illustratörer kvarstår de patriarkala strukturerna i branschen som sådan. En majoritet av förläggare, redaktörer, kritiker/rescensenter och lärare på serieskolorna i Sverige, utgörs av män. Detta påverkar givetvis situationen för både manliga och kvinnliga serietecknare, det påverkar vilka serier som ges ut och deras innehåll. Dotterbolaget fungerar både som en social arena för kvinnliga serieskapare, men är också ett professionellt nätverk där medlemmarna istället för att konkurrera om uppdrag, samarbetar och stöttar varandra.”

Tydligen är en sådan sak provocerande, för i en krönika i Sydsvenska Dagbladet skriver Alf Ronnby om Dotterbolaget:

“Vanliga, normala kvinnor och män ställer sig främmande till könskrig och detta hat mellan könen. Kvar blir de lesbiska, rabiata manshatarna, som genom sitt agerande skadar hela den feministiska rörelsen. Dotterbolagets perversa verksamhet bidrar till att gräva dess grav.”

Karolina Bång tror att en anledning till queer-serievågen kan vara att sex som uttrycksmedel ligger i tiden, med till exempel burleskklubbar som blivit stort på sistone. Både Karolina Bång och Lina Neidestam nämner också boken “Drift” av Liv Strömquist och Jan Bielecki.
Drift är den första boken i Kolik Förlags “femisex”-serie. På deras blogg beskrivs den som “En kollektivtrafiks-roadtrip i ett femtiotalets seriesverige, full med charmiga sjömän, drömska dörrvakter och sugna smörgåshandlare.”

Den har blivit mycket uppmärksammad, och mottagandet av boken visar på vilken brist det varit på bra sexskildringar innan.
“Det har under flera års tid förts en feministisk debatt om kvinnors rätt att säga nej, med utgångspunkt i alla uppmärksammade våldtäkter. Det har verkligen varit välbehövligt men jag kände att det var dags att skildra sexualitet på ett positivt sätt, ta tillbaka möjligheterna till en fri sexualitet och beskriva den på ett oproblematiskt sätt.”säger Strömquist i DN.

“Men det fanns bra saker innan Drift också, bara inte lika uppmärksammade” säger Karolina Bång. “Bittes serier till exempel”.

Bitte Andersson driver sedan några år tillbaka queerbutiken “Hallongrottan”i hornstull i Stockholm. Hon säljer bland annat feministiska serier, och däribland sitt eget fanzine “Bittes bästa”. I fanzinet finns några porrserier men också andra serier som mer lutar åt buskis.
“Egentligen tycker jag inte att porrserierna är de bästa i tidningen.
Jag har med en historia om en asexuell person som är bättre. Det är viktigt att visa på rätten att inte vara intresserad av sex också. De flesta historier som berättas i media handlar mer eller mindre om sex och kärlek. Då är det viktigt att berätta en annan historia”.

Hon ser sina serier som politiska men:
“Min politiska verksamhet handlar om aktion istället för reaktion. Att visa på de alternativ man strävar efter kan vara politiskt i sig, även om det inte är jättestarka uttalade statements.”

Hon tycker att det är lite jobbigt att man blir så stämplad som porrtecknare. “När jag började med Hallongrottan dröjde det länge innan info om butiken kom upp före de porrrelaterade sidorna när man sökte på mitt namn på google” säger hon, “Man blir lätt stämplad som en porrtant, som någon person som ska prata sex offentligt”.

Hon började teckna sex när hon fick det som uppdrag till boken “Närstrid: Vanessa“, där hennes serier varvades med feministiska porrnoveller. Hon tyckte det var en spännande utmaning, eftersom hon själv var väldigt kritisk till porrindustrin. I efterhand tyckte hon dock att hennes serier blev nästan lika sexistiska som vanlig porr, med idealiserade kroppar och kvinnor som objekt, men såg det ändå som ett viktigt experiment i sitt eget arbete.

“Jag bestämde mig för att rita sådant jag tyckte kändes snuskigt, oavsett vilken politik det innehöll. Jag var rädd att det skulle bli präktigt och pekpinneaktigt om jag utgick från politiken främst och inte från begäret och så hade jag någon naiv idé om att det automatiskt skulle bli feministiskt eftersom jag är feminist.

Jag tänkte också att det farliga och förbjudna var viktiga komponenter för att det skulle tända till för läsaren. För mig som feminist var fantasier om prostitution ett sådant förbjudet tema som kändes spännande att utforska. Det gjordes undersökningar på 50-talet av vad värnpliktiga gick igång på och fler tände på bögporr än på heteroporr. Sen är det svårt att veta om det var det förbjudna som dom tände på eller om det var själva homosexet.”

Ibland väljer feminister som handlar snuskserietidningar på Hallongrottan serier som kan tolkas som sexistiska. Bitte Andersson har valt att sälja dom i affären ändå, men att sälja dom under disk.
“Om man går in i en feministisk bokhandel ska man slippa se bilder av t ex våldtäkt. Jag tror att kvinnliga och feministiska läsare ibland kan gilla snuskgubbar som t ex Manara för att det känns förbjudet. Men eftersom bilderna är tecknade blir det verklighetsfrånkopplat och därför inte jobbigt på samma sätt.”

Samma sak gäller hennes egna serier. Även om de inte blev så feministiska tycker hon att det är ok, eftersom de är tecknade. Det är lättare att se serierna som fantasier, än om de vore filmer. Hon tycker också att hennes serier påverkat på ett bra sätt, att andra feminister reagerat mot sexismen i hennes serier och inspirerats att göra egna.
“Genren utvecklas mer om man gör saker som väcker känslor som folk kan reagera på”, säger hon.
“Det var också viktigare att göra serier som jag verkligen kunde tända på, än att de skulle vara politiskt funktionella, kåtheten blev till en politisk funktion i sig”.

Bitte Andersson är skeptisk till fotografisk porr eftersom personerna som deltar i bilderna är mer utsatta.
“Den fotografiska porren blir till så starka bilder, som man inte har någon kontroll över. Därför är serier idealiskt för porr och erotik.”

När det gäller ökningen av feministiska sexserier tror hon också att det beror på en mer sexpositiv inriktning på feminismen.
Kanske för att queervågen medför en annan syn på sex.

SLUT PÅ DEL 1.
Del 2 kan ni läsa nästa nästa vecka, alltså måndagen den 15 december.
Copyright Matilda Ruta 2008

This entry was posted on måndag, december 8th, 2008 at 2:38 and is filed under Okategoriserade. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.