Så, gott folk, då har vi kommit fram till den tredje, och avslutande, delen av Konstfackseleven Matilda Rutas intervjuer med de feministiska snusktecknarna Karolina Bång, Bitte Andersson och moi, Lina Neidestam. Som extra krydda på porrmoset så pryds intervjun denna gång av bilder från min improviserade ateljé i köket, med lite färdigtuschade sneak peeks på Maran in progress. God läsning.
// Lina

Även om man bortser från den feministiska diskussionen kring könsroller, så är sex fortfarande tabu.
Jag tycker själv att det är svårt att rita bilder av sex för att man på något sätt lämnar ut sig. Karolina Bång säger att hon har släppt vad folk ska tycka och litar på att det är bra. Hon ritar det som faller henne in. När hennes kompis föräldrar köpte alla hennes serier var det lite genant, men inget som stör henne när hon ritar.

Lina Neidestam vill inte låta feministpolisen i huvudet ta över.
Hon säger att hon kommer att censurera i efterhand i så fall, under arbetets gång måste man vara tillåtande. Det är svårt att avgöra var gränsen går för hur snuskig serien kan vara. En bild kan vara olika mycket provocerande för olika personer. Hon har själv en hög toleransnivå.
Hon berättar om två fjortistjejer som var inne i samma butik som hon och tittade i boken “Drift”. De tyckte att den var jättepinsam, höll på att dö av skratt och sprang därifrån, medan andra tycker att den är för pryd. I “Drift” visas inga bilder av könsorgan, men hon vill ha med det i “Maran”.

Neidestam:
“Det är tekniskt ganska svårt att rita sex. Man vet hur något känns men det är svårt att se det utifrån, om det inte är dåligt sex förstås. Det var lättare när man var ett perverterat barn som ritade snuskbilder.
Nu när man är äldre har man ju ett krav på sig själv om lite mer anatomisk korrekthet. Bilderna tenderar lätt att se uppställda och poserande ut.”

Neidestam:
“Seriemediet är bra för att skildra sex, för det är inget krångel. Man får bestämma allting själv, är oberoende av finansiärer och mottagandet av en serie är bättre. En porrserie sprids till fler personer, som inte vanligtvis konsumerar erotica, än en film, för det finns någon allmän uppfattning att serier är lite tokigt och knasigt. Alla gillar serier, och därför är inte folk fientligt inställda på det sätt som de skulle vara till en porrfilm. De feministiska serierna breddar publiken för porr. Det är lättare att köpa en humoristisk snuskserie, som dessutom är feministisk än att köpa en feministisk porrfilm.”

Bång:
“Ja, det är en fördel att man bara behöver ta hänsyn till sig själv, sin egen idé och möjligen om man beskriver något eller någon på ett taskigt sätt.”

Karolina Bång berättar att hon ritade av en serie foton en kompis tagit av henne och hennes flickvän till ett konstprojekt.
“Men i efterhand ser jag att det är för likt. Då är det bättre att maskera alla till cowgirls!”

Jag tycker det är synd att sex är så avgränsat från vardagslivet när det beskrivs i kulturen, att det antingen förkommer i en porrfilm eller som en solnedgång som får symbolisera knullandet. Jag skulle vilja att det blandades upp lite mer, men personerna jag pratat med håller inte med mig.

Neidestam:
“Sex antyds överallt hela tiden, men visas nästan aldrig. Det är följden av att leva i en översexualiserad tid, som samtidigt är kyskt moraliserande. Men det kanske inte är så bra att slänga kåtbilder i ansiktet på folk. Man måste få välja själv var ens gräns går”.

Bång:
“När en finsk serie, som handlar om en lesbisk boxare, kom ut fokuserade många på sexskildringarna i den, trots att det bara var en pytteliten del av historien. Om man som tecknare inte vill göra en specifik snuskserie är det lättare att ta bort bilder av sex för att slippa porrstämpeln. Annars fokuserar alla bara på sexet”.

Bitte Andersson:
“Tidningen Galago har satt tonen för vuxenserier i Sverige. Och i Galago är det ganska städat och rumsrent, och om sex visas är det inte särskilt sexuellt. Pox och Epix var två tidningar som fanns tidigare och där förekom sex och våld i nästan alla serier. Men sedan de lade ner har Sverige präglats mer av Galagostilen. Om Epix hade varit kvar kanske det hade sett helt annorlunda ut.

En annan anledning till att det är så lite sex i serier kan vara att vissa vill höja seriernas status till konstform. Det känns viktigt för vissa att serier ska stå bland romanerna på biblioteken. Då är sex ett för pubertalt ämne. På Konstfack ville mina lärare prata om serier som något som passade i den snäva konstvärlden.
Men jag tycker inte att serier tjänar på att kallas för konst och ställas ut på galleri, jag gillar serietidningar. Jag bryr mig personligen inte om statushöjningen, men jag gillar att det finns en mångfald, och det finns många bra graphic novels.”

En annnan grej jag tänkt på inför intervjuerna är att nästan alla verkar använda sig av mycket humor och också av väldigt tydliga genrer, som cowgirls, folksagor och 50-tals estetik.

“Kanske behöver man massa humor för att göra porr” säger Lina Neidestam.
“Det blir en taktik för att avdramatisera ett ämne som kan vara känsligt. Och det behövs också för att det blir så dåligt och larvigt annars, precis som man behöver humor när man har sex i verkligheten.”

Hon tror också att man kanske vill gömma sig i en tydlig genre för att maskera fantasierna lite. Eller att det kan vara en fetisch. Om man gillar till exempel folksagor och eskapism och också gillar sex så vill man kanske kombinera det. Och en erotisk berättelse ska vara som en utopi där allt är perfekt och fantastiskt.

Bitte Andersson:
“Humor och sex är en bra kombination. Det är svårt att vara aspretto och allvarlig om man vill komma undan med saker. Som Gothestetik. Gothserier som är allvarliga och dramatiska känns lätt pinsamma utan humor”.

“Det är roligare när det är roligt” säger Karolina Bång. “Det är störigt med folk som tar saker på för stort allvar.”

I en intervju i tidningen bild och bubbla säger Fabian Göranson från Kolik förlag att det saknas bilder av sexualiserade män i litteraturen, och att det bland annat märks på fan-arten till “Drift”, där de flesta gjort lesbiska bilder, även heterosexuella tjejer.

Neidestam:
“Det stämmer. Vi är så vana att objektifiera oss själva och varandra, att när man ska uttrycka kvinnlig sexualitet måste den utövas på en annan kvinna. Den objektifiering av män som finns är för bögar. Det känns inte lika feministiskt att skildra heterosex, trots att det är ännu viktigare med alternativa bilder där. Hur ofta skildras till exempel två män som har sex och en avundsjuk heterokvinna som tittar på”?

Bitte Andersson:
“Lesbiska serier är lättare att rita för heterosituationer är så nedlusade med fördomar och betydelser. Alla roller och blickar är så färgade av massmedias syn på sex. Om det är en bild av samkönat sex kan man också identifiera sig med vilken av personerna på bilden man vill, då är det lättare att skildra till exempel maktspel utan att bli förtryckande.

Många flator och heteros gillar bögporr just därför, för att man inte behöver identifiera sig med någon av personerna. Sen är det ju vanligt att folk som är hetero ändå fantiserar om samkönat sex. I Japan till exempel, där är det jättevanligt med flator i fiktionen, trots att de inte har någon stark gayrörelse.”

Bång:
“Jag funderar ibland på om jag ska blanda upp mina serier med andra sexualiteter än den lesbiska så det skulle bli mer queer. Men allt behövs. Jag får se. Det är viktigt oavsett, det är nästan som att man kan göra vad som helst, bara man är en tjej som är queer, och det blir till politik.”

Bristen på objektifiering av män gör att kvinnor, sexuellt sett, får ett utifrånperspektiv på sig själva. Rollen som iakttagande/ uppskattande/ subjekt lämnas till männen, även i sexualiserandet av män. Detta är inte oväntat eftersom det går ihop med resten av den patriarkala bilden av kvinnan som passiv och mannen som aktiv.

Dr. Andie (En queerinriktad relationsrådgivare) skriver på sin blogg:
“Det saknas en karta över mannens kropp som markerar och laddar områden med sexuell betydelse ur ett perspektiv där kvinnan är den aktiva parten. Den erotiska laddningen av mannens kroppsdelar är knutna till hans begär snarare än hennes”.

Neidestam:
“Objektifiering i sig är inte negativt. Det beror på vad man menar med det. Man objektifierar ju folk dagligen, bara mer eller mindre medvetet. Det behöver inte handla om att man ser ner på personen. Men när man ser på sexuell objektifiering medialt så saknas heterokvinnornas perspektiv på män.

Dom försökte ju starta en svensk “Playgirl” någon gång, men den blev ett misslyckande. Sen kan man ju fundera på varför man ska öva upp tjejer i objektifiering av män. Det är kanske bättre att bara lära sig agera som ett sexuellt subjekt. Men jag tror det behövs en motvikt till all objektifiering av kvinnor.

Men det är jättesvårt att rita kukar!
Kukarna är förstörda som något vackert och åtråvärt, de har blivit till en tokig humorsymbol, något som folk ritar på skåpen i skolan.”

På sin blogg skriver tecknaren Jan Bielecki (som tecknat boken “Drift”):
“Manlig objektifiering skulle gynna de flesta inblandade. Vad händer när kvinnor erbjuds en möjlighet att utforska mannen som
ett objekt, utan att ständigt tvingas in i den rollen själv? När hon får undersöka sina lustar? Kanske inget, kanske gör tabuet av att låta sig erövras att det är just det hon vill. Oavsett är det värt att utforska.

Även män skulle gynnas. (…) Man kan tycka att ett sådant här tänkande inte är särskilt queer. Att vända på objektifieringen och fokusera den på ett annat kön är bara att stanna kvar i könstänkande, en enbart omvänd heteronormativitet.(…)
Men en del erotik borde väl rimligtvis rikta sig mot heterosexuella kvinnor som till vardags objektifierar män?

Queer eller inte, det behövs och det är feministiskt.”

Här kommer Del 2 av Matilda Rutas intervjuer med feministiska snusktecknare. Ursäkta dröjsmålet, det kom lite jul och grejer i vägen. Del 3, den avslutande delen, får ni läsa nästa vecka. Mycket nöje! // Lina

En sak jag frågat alla jag intervjuat är vad genren av snuskiga feministiska serier kallas, om det finns något samlande namn. Det har varit svårt att veta vilket ord jag ska använda. Lina Neidestam förstår problemet:

“Jag har funderat på om det är bra att använda ordet porr, för att på ett sätt reclaima ordet. Men samtidigt kan det vara jobbigt att bli inklassad som porrtecknare, eftersom porr i dagsläget är en negativ stämpel. Ordet ger det felaktiga associationer, och då kanske folk blir ivägskrämda och struntar i att läsa serien. Eller tror att den ska vara något annat än den är. ”

Bitte Andersson:
“De flesta feministiska snuskserierna är inte porr, på det sättet att de inte fokuserar på att läsaren ska bli kåt. Man kan gilla att läsa om eller se saker som har med sex att göra även om de inte är till för att tända folk. Bilder av sex förekommer överallt. Ibland kan glassreklam vara mer pornografisk än bilder som kallas för porr. Och just därför har feministiska sexuella bilder av alla slag en frigörande effekt på kvinnor och på samhället i stort.

När tanter ser mina vykort med en tant som sitter och läser med sina långa bröst vilande på bordet, så blir de peppade, och skrattiga, för att det är så ovanligt med bilder av nakna kvinnor som inte är till för en manlig blick. Jag tror också att människor har ett genuint intresse för sexuella bilder, även om man inte blir kåt av dom. T ex någon som har en pinup-bild på väggen i sitt tonårsrum, blir inte kåt varje gång den ser den. Så är det med jättemycket reklam, att sexanspelningar gör att folk kollar”.

Karolina Bång:
“Jag vet inte om jag vill kalla mina serier för porr. Det är upp till de som läser vad dom vill kalla det. Man kan göra hur man vill.”

Lina Neidestam:
“Femisex är ett bra ord, men det är inte namnet på genren, det är titeln som används på snuskserieutgivningar från Kolik Förlag. Post porn är också ett bra ord, men det är namnet på ett nätverk för feministisk porr, det är bredare än bara serier. Ordet erotik finns ju också men det kopplas lätt till klyschan av tantsnusk och sidenlakan. Sen finns problemet att erotik är en lightvariant av porr som riktar sig till kvinnor. Det finns ju ingen anledning att tjejer skulle gilla snusk mindre än killar. ”

Bång:
“Det är inte kåtheten som är felet i de sexistiska serierna. När man ska beskriva feministiskt sex ska det alltid vara tjejer som är jättekära och bor ihop och det ska vara så gulligt, varför ska sexisterna ha patent på det snuskiga sexet?”

Neidestam:
“Det är bara en myt att kvinnor måste ha en handling för att bli kåta. Forskare har till och med gjort tester på det där, satt fast elektroder på en manlig och en kvinnlig testgrupp för att se vad folk blir kåta av, och tjejerna blir lika kåta som killarna av bilder på sex. Varför man nu skulle behöva testa det.”

Vilket ord man använder om sina serier verkar ha stor påverkan på hurfolk reagerar på de olika projekten. Lina Neidestam säger att hon är väldigt stolt över “Maran”, men när hon berättar om serien för folk, och framförallt när hon använder ordet porr leder det till en lång diskussion, där hon måste förklara vad det är hon gör, och ta avstånd från en rad saker som hon inte gör, för att de hon pratar med inte ska tro att det är ett klassiskt sexistiskt porrprojekt. Men de flesta har reagerat positivt.

“Det räcker att jag säger att jag sysslar med serien för att folk ska bli intresserade, den vanligaste reaktionen är “Fan vad coolt, bli klar, jag vill läsa den.” Jag kommer inte på något negativt alls nu. Men det är klart att vissa frågat om jag ska vända på kakan och förtrycka män.
Men det beror på deras bild av att porr måste förtrycka någon. Sen behöver ju inte överordning och underordning vara något negativt. Maktförhållanden är något som många tänder på, och måste inte vara förtryckande. Här handlar det om kontexten, hur det beskrivs och vem som står bakom beskrivningen.”

Bång:
“Folk har nästan bara reagerat positivt på serien. Folk som säger “Åh detta måste jag visa för min kompis, som lyssnar på country!” Några bögar jag känner tyckte också att det var hett, och det är bra.”

Andersson:
“Många reagerar negativt när det gäller porren. Jag var med i ett seriekollektiv där vi gjorde en staffettserie. När den skulle publiceras i mitt fanzine ville de först inte ha med den för att det fanns porr i fanzinet. En tjej sa ungefär att S/M är inget man ska bejaka utan något att söka hjälp för. Flera personer har sagt “Jag gillar Bitte men inte hennes serier”.

På konstfack var många personer kritiska mot Bittes serier. Hon tror att det beror på att hon tillåtit allt möjligt snusk i serierna utan censur.

“Jag har med två olika fantasier kring prostitution i ena numret och det tycker nog folk är provocerande. Jag vet inte om det är ett okej tema, men i min serie är det så tydligt att det är just fantasier att folk inte borde behöva bli negativt påverkade”

Både Karolina Bång och Lina Neidestam nämner “Bittes bästa” som något som inspirerat dom att göra sina serier. Även om hon inte började så långt tidigare än de andra tecknarna så har hon blivit en föregångare inom genren. I Sverige har det länge varit brist på feministiskt snusk så andra inspirationskällor har de hittat internationellt.

Karolina Bång:
“Eros Comix är ett förlag i USA som gör snuskserier. De har en utgivning som är uppdelad i olika pyttesmå genrer. Det är en dröm att jobba där.”

En annan inspiration hon nämner är Small Favors, en humoristisk serie där huvudkarktären Annie, som är tänd på sin granne får ett samvete, älvan Nibbil, som skall hålla henne i schack, men Nibbil materialiseras i den verkliga världen. Small Favours är lekfull och underhållande och förmedlar känslan av att sex är kul.

Bitte Andersson nämner också Small Favours som en förebild:
“Jag kanske hittade den efter att jag ritat mina serier, men den är ändå en bra förebild, tecknaren lyckas göra porr som är snuskig men som ändå fungerar politiskt.”

Även om karaktärerna, som är tecknade i mangastil har ganska idealiserade kroppar så gör det utpräglade maneret att de kan symbolisera vem som helst. säger hon. Men hon tycker att tecknarens ansvar kring att förmedla skönhetsideal ser annorlunda ut om man tecknar naturalistiskt.

“Jag skulle inte kalla det för ansvar, men personligen, som tecknare vill jag och bör jag sträva efter att inte stärka skönhetsidealen eftersom de gör så stor skada.”

Neidestam:
“Jag vill visa på en mångfald av ideal i min serie. Det är så tråkigt med idealet som alltid används nu, med fjortonåringskroppar med silikonbollar och oranga grottmän. Det känns trist. Jag vill få in en blandning på kroppstyper och åldrar och utseenden. Men det kan vara svårt att låta bli att bara rita det man själv tycker är snyggast”.

Karolina Bång hänvisar flera gånger under samtalet till USA och serier därifrån. Hon nämner också Molly Kiely, som är en tecknare från kanada, mest känd för sin serie “Diary of a Dominatrix” och serienovellerna “That Kind of Girl” och “Tecopa Jane”.

“I Sverige har de flesta feminister en mer radikalfeministisk grund och många har varit aktiva i porrmotståndsrörelsen. I USA har de varit mer öppna för sex, med prosexarbete osv, så det har gjort att det blivit en mer tillåtande kultur bland feministerna där. Porrmotståndet har medfört ett moraliserande bland svenska feminister, som leder till att man tänker att naket är dåligt, att sex på bild automatiskt är förtryckande.”

Det verkar vara en allmän uppfattning bland feministiska porrtecknare att den sexistiska porrindustrin är hemsk, men att det inte är avbildningen av sex som är det hemska, utan ideologin filmerna förmedlar. Många människor är porrskadade, och kan behöva nya alternativ. Vad man tänder på är till stor del inlärt. Jag frågar Lina Neidestam om hon ser sin serie som en omutbildning av folk.

“Det var lättare att vara moraliserande förr och förkasta all porr, när det inte fanns några roliga alternativ. Jag vill inte säga att något är rätt och något är fel. Men jag har tagit ett moraliskt beslut, att det som finns till stor del är dåligt och att det behövs nya bilder av sex. Det finns inte en”sann” bild av sex, något som skulle vara mer “rätt” än något annat.

Det behövs många olika bilder och jag ger min. Ju fler roliga bilder det finns att projicera lusten på, desto bättre. Fast folk verkar ändå tro att detta är moraliska pekpinnar. Många har taggarna utåt, men det handlar inte om att berätta vad tjejer får och inte får göra, bara att erbjuda ett alternativ.”

Bång:
“När man märker tydlig sexism i serier är de dåliga. Men ibland kan man ju tycka att något är hett trots att det är skabbigt. Folk kommer lättare undan med konstiga idéer när de framförs i serieform. Det är bra på ett sätt för att det ger tecknare en större frihet att rita saker som är tabu, men det är tråkigt att folk inte tar serier på större allvar. ”

Neidestam:
“Jag har funderat på gränsen mellan bra och dåliga bilder av sex inför min bok, och kommit fram till att för mig handlar det bara om vem som står bakom projektet. Upphovsmänniskan. Exakt samma scen kan vara feministisk eller sexistisk beroede på vem som gjort den. Det är som med ekologisk mjölk eller vanlig. Den smakar likadant och ser likadan ut, men den ena är okej”.

Mikael Sol håller som bäst på med att teckna sin första serieroman med titeln Till alla jag legat med. På hans blogg kan man läsa om hur det går till. Vi ställde några frågor.

Berätta lite om Till alla jag legat med. Hur fick du idén till boken?
Jag gjorde en kort serie 2004 som handlade om en kväll på Södermalmshaket Carmen som slutade med att jag låg med en alldeles för ung tjej. Folk gillade den serien så jag gjorde två till om två andra sexuella situationer jag varit i. De blev också uppskattade. Jag blev egentligen lite irriterad av att folk gillade de serierna, eftersom det inte kändes som att jag hade hittat på dem själv, för de handlade om verkligheten och att skriva om verkligheten är ungefär lika mycket fusk som att kalkera foton när man tecknar. I alla fall har flera personer tjatat på att jag borde göra fler såna serier om sex och gubbar med runda huvuden, och nu i sommar hade jag både tid och pengar, så läget var perfekt. Det känns lite som sista chansen att göra en egen grej innan jag kastar in mig i yrkeslivet som reklammakare.

Hur hanterar du det där med självbiografi och utlämnande? Har du någon gräns för vad du kan avslöja om dig själv och andra?
Min gräns är att jag inte tar med sånt som inte är särskilt roligt. Sen försöker jag ta lite hänsyn till handikappade, utvecklingsstörda och folk som inte är så snygga i verkligheten. Ingen vill bli en ful seriefigur. Jag försöker intala mig själv att jag ritar tjejerna snyggare än vad de är i verkligheten för deras skull, men det är möjligt att det är av egen fåfänga. Jag kanske vill att läsarna ska tro att jag bara har snygga ligg?

En gång när jag sålde Drift vid ett bokbord så kom det fram en tjej och berättade att hon blev så himla generad av att läsa sexskildringar. Bara att stå och bläddra i Drift tyckte hon var värre än att hoppa från tians trampolin. Hur generad kommer man bli av din bok?
Jag kan känna igen mig i den där tjejen. En gång var jag tvungen att köpa en Playboy för att en av skådisarna från Battlestar Galactica visade tuttarna i den. Jag var tvungen att be min dåvarande flickvän att komma dit som stöd för att kunna genomföra köpet. Eh, som svar på din fråga… Jag antar att mina systrar och min mamma kommer att klösa ögonen ur sig. Jag klarar ärligt talat inte av att berätta för dem vad boken heter eller vad den handlar om. De frågar mig hela tiden om det är en massa snoppar med i den, och jag vet inte vad jag ska svara… Hur ska jag säga till dem att min snopp är med en massa gånger?

Kåta svenskar har talat - Bamse är inte sexigast! Istället vill vi att Ulf Lundkvists Razor ska komma och släcka våra eldar med ett skallande “Bryna nuppa fjässa spånken!” som mantra. Och att döma av den här intervjun med Ulf är det mer talande än någonsin. Ulf Lundkvist ska ha beskrivit Razor med orden “Bara hans mor kan ha älskat honom… Varför skulle hon ha gjort det, förresten?” Än en gång blir det tydligt att skapare inte ska bedöma sina verk.

Håll i hatten gubbar och kärringar, här kommer äntligen intervjun med Bitte Andersson, den feministiska sexseriens urmoder! De senaste åren har hon ritat sexserier med bisexuella teman och publicerat dem dels i sitt eget fanzin Bittes Bästa och medverkat i den feministiska porrboken Närstrid: Vanessa (Vertigo förlag). Bitte driver också den alternativa bokhandeln Hallongrottan på Bergsundsstrand i Stockholm, som redan blivit ett queerfeministiskt tempel, med regelbundna författarträffar och filmvisningar på programmet. Kolla in mer på http://www.hallongrottan.com/. Imorgon publiceras dessutom massa coola bilder av Bitte just här på femisexbloggen! Intervjun är gjord av Liv Strömquist.

Hur ser du på situationen att som tecknare skildra lesbiskt sex (i ett patriarkat)?

Jag känner mig som Xena inför ett svårt, men ärofyllt uppdrag. Jag har även skildrat bögsex, heterosex, bisex, onani och queera varianter, men känner mig som Xena även där, tungsint inför det stora ansvaret, upprymd inför äventyret. jag försöker att vara snäll mot mig själv, även när folk blir arga, och tänka att även om det inte blir klockrent, varken politiskt eller visuellt, så kan det hjälpa till att bana väg för andra. de som blir arga kanske kan använda sin ilska till att göra en helt annan sorts feministisk porr, så som de tycker att den borde se ut. jag vet att mina serier inte tilltalar alla, men det gör inga serier, ingen porr och ingen politik heller.

Hur förhåller du dig t ex till den bild patriarkal pornografi skildrar av lesbiskt sex?

Jag förhåller mig nog något efterapande till den bild patriarkatet skapat av sex och sexighet i allmänhet. t ex har jag hittills mest tecknat kroppar som kvalar in i patriarkatets skönhetsideal, eftersom jag tecknat det jag själv spontant tycker är sexigt, vilket i sin tur är starkt format av massmedias representationer av sexighet. Jag siktar på att experimentera mer med kroppars utseende och funktioner i min framtida produktion. Jag tror dock att det är viktigt att “annorlunda” kroppar inte känns som ett alibi i bilderna, det vore värre än att inte ha med dem alls. Det bästa är nog att samarbeta med folk som ser annorluna ut än jag själv (ung, vit, hyfsat smal och fullt funktionell) så man inte exotiserar i all välvilja.

Hur förhåller du dig som tecknare till den feministiska debatt som förs om samhällets allmänna objektifiering och sexualisering av kvinnokroppen?

Jag känner mig kluven. å ena sidan håller jag med om att media, speciellt reklamen, som fyller våra synfält mest hela dagen, påverkar kvinnors konkreta vardag negativt. man oroar sig för sin vikt, sitt utseende, sin sexappeal och samtidigt för sexuella trackasserier och övergrepp. det finns också en stark sexnorm där alla som inte har eller bryr sig om sex klassas som misslyckade eller onormala. Samtidigt tror jag att dåliga sexvibbar bara kan botas med bra sexvibbar, inte med noll sexvibbar. Om patriarkatet får patent på att skildra sex och sexighet blir deras bild till en enväldig sanning och alla feminister och kvinnor som vill konsumera porr eller känna sig sexiga tvingas identifiera sig med det kvinnoideal som patriarkatet utformat. Jag tror att “stoppandet av sexualiseringen av det offentliga rummet” hypotetiskt skulle kunna medföra en slags missriktad moralism, t ex att kulturhusshoppen inte skulle vilja sälja mina zines längre, även om det inte var mina zines som var huvudfienden från början. Samtidigt förstår jag ilskan i den här frågan, men jag tror aktivism är en bättre lösning - ut och spraya HM-affisher vet ja!

Skulle det störa dig om en sexist blev kåt av dina serier?

Absolut inte. Hellre av mina serier än av fotografier på verkliga människor som kanske ångrar sig senare eller inte får sjysst pröjs. Jag hoppas att även sexister skulle konsumera mindre förtrycksporr om det fanns feministiska alternativ att tillgå. dessutom är det ju toppen om det köper mina fanzines så jag får mer pengar att trycka nya fanzines för.

Tänker du mycket på den feministiska/politiskt korrekta aspekten när du skildrar sex, eller tänker du bara på det du själv tycker är hot? Skulle du t ex kunna tänka dig att producera “politiskt inkorrekta” eller “antifeministiska” sexskildringar (t ex sex med en stor maktskillnad eller ngt liknande) om du själv skulle tycka det var hot? Eller känner du ngt slags ansvar för att inte producera “inkorrekta” bilder (även om det är en fantasi?).

Eftersom jag endast håller mig till tecknade bilder tillåter jag mig att vara ganska inkorrekt både i fråga om maktobalans, närbilder och kroppars utseende. jag tycker att teckningar som medium förmedlar en känsla av fantasi, man förstår att det inte är på riktigt. Jag kan själv uppskatta övergreppsliknande serieporr trots att jag nästan inte klarar av att titta på vanlig mainstreem-fotoporr utan övergrepp. Teckningen blir som ett filter, en distans mellan läsaren och karaktärerna och ett utrymme att procijera sina egna känslor på. Foton föreställer verkliga människor med tankar och känslor - blä!

Generellt låter jag alltid funktionen gå före politiken i min porr, eftersom jag tycker att det i sig är politiskt att försöka förändra porrnormen och erbjuda ett alternativ. För att min porr ska kunna fungera som ett alternativ måste den ju vara sexig, annars är den inte porr och kan inte ifrågasätta/hota mainstreemporren.

Världens främsta och enda expert på kvinnor och serier, Trina Robbins (USA), är med anledning av 8 mars på besök i Malmö. Imorgon torsdag kommer hon att hålla ett föredrag på Serieskolan, på Kvarnby Folkhögskola klockan 9. Men redan idag har Femisex den stora glädjen att publicera en intervju med Trina, på ämnet kvinnliga serietecknare i historien.

F: Varför tror du att seriekulturen på ett tidigt stadium blev dominerad av manliga kreatörer, och vilka tycker du varit de viktigaste och intressantaste undantagen till den dominansen?

T: Även om det alltid varit fler män än kvinnor som ritat serier, så fans det en hel del kvinnliga tecknare som tidigt arbetade med strippar för tidningar. Handlingen i de serierna var inte särskilt könsspecifik. Det fanns serier om barn, om familjer, ämnen som intresserade alla. På 1920-talet var det populärt med ”flappies”, frigjorda sötnosar som rökte som pojkar och dansade charlestone i söta klänningar, och många av de serierna ritades av kvinnor.

I serieböcker, som började komma ut på 30-talet, tecknade många kvinnor under kriget, medan de män som hade åldern innen slogs på andra sidan Atlanten. Samma sak hände inom andra yrken, kvinnor körde busar och lastbilar och jobbade i fabriker, med jobb som som män hade tvingats lämna. Men, liksom inom alla andra områden, blev kvinnor hemskickade efter kriget och männen tog tillbaka sina jobb. När det gällde frilansande serietecknar, så fick de helt enkelt inga fler uppdrag. Många av dem slutade också för att bilda familj, på den tiden förväntades det av en gift kvinna att stanna hemma och föda barn.

Under det tidiga 1960-talet började seriernas handling övergå allt mer till superhjälte-teman, som framförallt intresserade män, medan kvinnor sällan tecknar superhjältar och underhållningsvåld. Faktum är ju att vi, både män och kvinnor, tecknar det vi själva är intresserade av, och kvinnor tenderar att vara ointresserade av superhjältar, det är en kill-grej. Så i början av 1960-talet var det bara två kvinnor som tecknade komersiella superhjälteserier. Och kort därefter började undergroundrörelsen att växa

F: När och hur anser du att den manliga dominansen bröts?

T: Den bröts definitvt av undergroundseriernas framväxt. Även om den tidiga undergroundrörelsen var en pojkklubb, så fanns det kvinnor närvarande, och kvinnor kom fram så småningom. Vad alla lärde sig av undergrounden var att serier kunde vara något annat än mainstreamserier, serier som relaterade till vår värld och våra erfaranheter. Resultatet blev givetvis i slutändan dagens alternativserier.

F: Varför tror du att så många kvinnor idag väljer att uttrycka sig konstnärligt och politiskt genom seriemediet?

T: Wimen’s Comix-rörelsen på 1970-talet öppnade verkligen upp fältet för kvinnor. Vi började 1972, och med varje nummer vi kom ut med så tecknade allt fler kvinnor serier och skickade in serier till oss.

Nuförtiden finns det väldigt många kvinnliga serietecknare, fler än någonsin, som kvinnor att relatera till och ha som förebilder. Och med den flod av Manga som kommit till USA, och som läses av så många tjejer, så skulle ingen tjej kunna få för sig att hon inte kan rita serier. Ingen kan längre säga, som förr, att kvinnor inte läser eller tecknar serier.

Sofia Olsson från Sundsvall blev den lyckliga vinnaren i Femisex-bloggens Tävling i Kvalificerad Humor. Efter långa, hårda överläggningar fattade juryn, humorexperterna Rakel Benér och My Gudmundsdotter sitt beslut. Priset, bestående av ett exemplar av femisexboken Drift, och originalet till teckningen ovan, kommer att delas ut på Drifts releasefest i Stockholm den 28 april i år. Här följer också en intrevju med vinnaren.

Hur känns det?
-Mycket bra, jag är mycket stolt.

Kände du någonsin att det var kört för dig?
-Jag kände länge att jag var rolig. Ganska sent kom den om ”den gröna oliven som blivit uttrollad ur näsan”. av Gustavhugo. Då tänkte jag att jag var besegrad. Ja, det gick ju bra!

Varför ställde du upp i tävlingen?
-Jag har ju följ Femisex-bloggen redan från början. Väldigt trevligt när det blev interaktivt att man fick själv fick vara med.

Vad är bra humor?
-Det som överraskar, det som sparkar uppåt!

Hur har du gått tillväga för att bli så himla rolig?
-Det är nog en medfödd egenskap jag har, men man måste ju underhålla den. Jag har läst en hel del Liv Strömquist-serier och Liv är bra på att vara rolig. Man får helt enkelt öva, göra om och göra rätt. Ibland blir det bra ibland inte.

Kommer du på release festen för Drift som kommer vara i Stockholm den 28 april?
-Självklart! Den 27e har jag fest för min bok så det blir två dagars fest helt enkelt!

Sofias bok heter “Ända Hit” och kommer att komma ut på serieförlaget Komika.

Det är med högbröstad stolthet Femisexbloggen härmed publicerar den första intervjun någonsin med seriefiguren Zelda som i dragracingfart nu tar sig an det svenska folket. Zelda tecknas av Lina Neidestam och går varje måndag på Salong K:s sida i tidningen Metro. Håll till godo, apmänniskor!
Kära Zelda, tack för att du ger oss detta unika intervjutillfälle. Vi har sugit upp de frågor som allmänheten redan börjat ställa om din person, och ställer dem utan omskrivningar. Först frågan, hur förtjänar du ditt uppehälle, nu med Moderaternas kraftiga sänkningar av a-kassan och allt?
- Ja, förutom att snickra på min C-uppsats “Queerfeminismens paradox”, så slår jag mig fram som arg krönikör, men hittills har bara fanzinet Bullfittan publicerat mig.

Vad vill du säga till hela den svenska brudi-brud-brud världen när du än existerar i den som en sorts mutant?
- Den otacksamma pöbeln befattar jag mig inte med. Här är man schysst och slåss för kvinnorna, men är nån jävel tacksam? Nej då, dom sitter bara och cashar in resultatet av feministernas hårda kamp. Lite eget ansvar tack. Systerskapet kräver sina offer.

Vilken är din favorit GB-glass av alla sorter och tider och allt? (det brukar säga mycket om en människa.)
- Ja, det brukade vara puckstång och igloo, men sedan jag insåg vilken sorts orala anspelningar den falliska formen ger (vilket givetvis inte är en slump) så äter jag numera bara glassbåtar, såna som är lite veckade ovanpå.

Vilken bok läser du för syns skull på tunnelbanan, och vad tjuvläser du egentligen bakom?
- Va? Vad är det för jävla fråga? Typiskt er till synes “jämställda män” att alltid misstro kvinnors intelligens! Som att JAG skulle hyckla! Lina, ska jag behöva stå ut med sånt hära bullshit? Va?
(Judith Butler-omslag på Grottbjörnens folk)

Vad är din oerhörda superförmåga?
- Jag har genusglasögon med radar, jag upptäcker minsta tecken på könsmaktsordning, där man minst anar det. Mina X-rays ser att alla är förtryckta. Och så kan jag recitera hela Scum-manifestet utantill.

Tack så hemskt mycket Zelda, vi låter dig återgå till din barrikad. Till er andra, inse vad ni redan vet, dra slutsatserna och agera!

Äntligen är det premiär på Femisex-bloggens fan-art-avdelning, där olika tecknare får ge sin version av Femisex-andan. Först ut bland de många celebra namnen är Hanna Peterson, medlem av seriekollektivet Polly Darton. Hon har en blogg. Vi bifogar också en liten intervju.

1. Om du fick göra serier i väldigt dyra material, vilka skulle du då välja och hur skulle du arbeta med dem?

Jag är materialist. Det är inget jag skäms för. Materialism kan te sig på olika sätt. I mitt fall handlar det sällan om pris och ibland inte heller kvalitet. Ofta är det bara idiotiska principer jag inte kan gå emot. Ett exempel på det är pappret jag tecknar på, Kim dubbel-V’s serietecknarpapper, det är hyfsat bra och lagom billigt, men det är inte därför jag gillar det. Jag kan jämföra det med äta brödet Polarkraft Extrem, det smakar inget, luktar inget, väger inget och ser ut som ett knäskydd. Inget extremt alls egentligen det är bara för namnets skull.

2. Vad i godis är viktigast av smak, utseende och förpackning och hur förhåller sig dessa till varandra?

Smak, konsistens och doft. Förpackningen är avgörande för hur mycket det kan få kosta. En fin förpackning blir man glad av, det går att köpa sig glädje.

3. Vilken roll spelar “exakthet” och “perfektion” i tillverkningen av dina serier.

Alltså perfektion enligt min uppfattning handlar mest om att resultatet ska bli så likt den ursprungliga bilden eller idén man har i huvudet. Det kan vara ganska svårt men ännu svårare är det att hantera det faktum när det inte blir så. Jag tycker att det är jobbigt att göra om så mest kanske perfektion handlar om lathet.

4. Skulle du i framtiden kunna tänka dig att lägga ut själva produktionen av dina serier på barnarbetare, och i så fall hur och varför?

Svår fråga. Det skulle mest bero på deras förmåga att efterlikna min teckningsteknik och ha samma estetiska preferenser. De skulle i såfall arbeta 80-timmarsveckor under min uppsyn och endast serveras glassbåtar till lunch. Jag skulle även bestämma utseendet på deras små unifomer.

5. Vilken estetik tror du kommer efterträda “cartoon”-stilen i serievärlden som dominerande referens och varför?

Pointillism är häftigt!