Så, gott folk, då har vi kommit fram till den tredje, och avslutande, delen av Konstfackseleven Matilda Rutas intervjuer med de feministiska snusktecknarna Karolina Bång, Bitte Andersson och moi, Lina Neidestam. Som extra krydda på porrmoset så pryds intervjun denna gång av bilder från min improviserade ateljé i köket, med lite färdigtuschade sneak peeks på Maran in progress. God läsning.
// Lina
Även om man bortser från den feministiska diskussionen kring könsroller, så är sex fortfarande tabu.
Jag tycker själv att det är svårt att rita bilder av sex för att man på något sätt lämnar ut sig. Karolina Bång säger att hon har släppt vad folk ska tycka och litar på att det är bra. Hon ritar det som faller henne in. När hennes kompis föräldrar köpte alla hennes serier var det lite genant, men inget som stör henne när hon ritar.
Lina Neidestam vill inte låta feministpolisen i huvudet ta över.
Hon säger att hon kommer att censurera i efterhand i så fall, under arbetets gång måste man vara tillåtande. Det är svårt att avgöra var gränsen går för hur snuskig serien kan vara. En bild kan vara olika mycket provocerande för olika personer. Hon har själv en hög toleransnivå.
Hon berättar om två fjortistjejer som var inne i samma butik som hon och tittade i boken “Drift”. De tyckte att den var jättepinsam, höll på att dö av skratt och sprang därifrån, medan andra tycker att den är för pryd. I “Drift” visas inga bilder av könsorgan, men hon vill ha med det i “Maran”.
Neidestam:
“Det är tekniskt ganska svårt att rita sex. Man vet hur något känns men det är svårt att se det utifrån, om det inte är dåligt sex förstås. Det var lättare när man var ett perverterat barn som ritade snuskbilder.
Nu när man är äldre har man ju ett krav på sig själv om lite mer anatomisk korrekthet. Bilderna tenderar lätt att se uppställda och poserande ut.”
Neidestam:
“Seriemediet är bra för att skildra sex, för det är inget krångel. Man får bestämma allting själv, är oberoende av finansiärer och mottagandet av en serie är bättre. En porrserie sprids till fler personer, som inte vanligtvis konsumerar erotica, än en film, för det finns någon allmän uppfattning att serier är lite tokigt och knasigt. Alla gillar serier, och därför är inte folk fientligt inställda på det sätt som de skulle vara till en porrfilm. De feministiska serierna breddar publiken för porr. Det är lättare att köpa en humoristisk snuskserie, som dessutom är feministisk än att köpa en feministisk porrfilm.”
Bång:
“Ja, det är en fördel att man bara behöver ta hänsyn till sig själv, sin egen idé och möjligen om man beskriver något eller någon på ett taskigt sätt.”
Karolina Bång berättar att hon ritade av en serie foton en kompis tagit av henne och hennes flickvän till ett konstprojekt.
“Men i efterhand ser jag att det är för likt. Då är det bättre att maskera alla till cowgirls!”
Jag tycker det är synd att sex är så avgränsat från vardagslivet när det beskrivs i kulturen, att det antingen förkommer i en porrfilm eller som en solnedgång som får symbolisera knullandet. Jag skulle vilja att det blandades upp lite mer, men personerna jag pratat med håller inte med mig.
Neidestam:
“Sex antyds överallt hela tiden, men visas nästan aldrig. Det är följden av att leva i en översexualiserad tid, som samtidigt är kyskt moraliserande. Men det kanske inte är så bra att slänga kåtbilder i ansiktet på folk. Man måste få välja själv var ens gräns går”.
Bång:
“När en finsk serie, som handlar om en lesbisk boxare, kom ut fokuserade många på sexskildringarna i den, trots att det bara var en pytteliten del av historien. Om man som tecknare inte vill göra en specifik snuskserie är det lättare att ta bort bilder av sex för att slippa porrstämpeln. Annars fokuserar alla bara på sexet”.
Bitte Andersson:
“Tidningen Galago har satt tonen för vuxenserier i Sverige. Och i Galago är det ganska städat och rumsrent, och om sex visas är det inte särskilt sexuellt. Pox och Epix var två tidningar som fanns tidigare och där förekom sex och våld i nästan alla serier. Men sedan de lade ner har Sverige präglats mer av Galagostilen. Om Epix hade varit kvar kanske det hade sett helt annorlunda ut.
En annan anledning till att det är så lite sex i serier kan vara att vissa vill höja seriernas status till konstform. Det känns viktigt för vissa att serier ska stå bland romanerna på biblioteken. Då är sex ett för pubertalt ämne. På Konstfack ville mina lärare prata om serier som något som passade i den snäva konstvärlden.
Men jag tycker inte att serier tjänar på att kallas för konst och ställas ut på galleri, jag gillar serietidningar. Jag bryr mig personligen inte om statushöjningen, men jag gillar att det finns en mångfald, och det finns många bra graphic novels.”
En annnan grej jag tänkt på inför intervjuerna är att nästan alla verkar använda sig av mycket humor och också av väldigt tydliga genrer, som cowgirls, folksagor och 50-tals estetik.
“Kanske behöver man massa humor för att göra porr” säger Lina Neidestam.
“Det blir en taktik för att avdramatisera ett ämne som kan vara känsligt. Och det behövs också för att det blir så dåligt och larvigt annars, precis som man behöver humor när man har sex i verkligheten.”
Hon tror också att man kanske vill gömma sig i en tydlig genre för att maskera fantasierna lite. Eller att det kan vara en fetisch. Om man gillar till exempel folksagor och eskapism och också gillar sex så vill man kanske kombinera det. Och en erotisk berättelse ska vara som en utopi där allt är perfekt och fantastiskt.
Bitte Andersson:
“Humor och sex är en bra kombination. Det är svårt att vara aspretto och allvarlig om man vill komma undan med saker. Som Gothestetik. Gothserier som är allvarliga och dramatiska känns lätt pinsamma utan humor”.
“Det är roligare när det är roligt” säger Karolina Bång. “Det är störigt med folk som tar saker på för stort allvar.”
I en intervju i tidningen bild och bubbla säger Fabian Göranson från Kolik förlag att det saknas bilder av sexualiserade män i litteraturen, och att det bland annat märks på fan-arten till “Drift”, där de flesta gjort lesbiska bilder, även heterosexuella tjejer.
Neidestam:
“Det stämmer. Vi är så vana att objektifiera oss själva och varandra, att när man ska uttrycka kvinnlig sexualitet måste den utövas på en annan kvinna. Den objektifiering av män som finns är för bögar. Det känns inte lika feministiskt att skildra heterosex, trots att det är ännu viktigare med alternativa bilder där. Hur ofta skildras till exempel två män som har sex och en avundsjuk heterokvinna som tittar på”?
Bitte Andersson:
“Lesbiska serier är lättare att rita för heterosituationer är så nedlusade med fördomar och betydelser. Alla roller och blickar är så färgade av massmedias syn på sex. Om det är en bild av samkönat sex kan man också identifiera sig med vilken av personerna på bilden man vill, då är det lättare att skildra till exempel maktspel utan att bli förtryckande.
Många flator och heteros gillar bögporr just därför, för att man inte behöver identifiera sig med någon av personerna. Sen är det ju vanligt att folk som är hetero ändå fantiserar om samkönat sex. I Japan till exempel, där är det jättevanligt med flator i fiktionen, trots att de inte har någon stark gayrörelse.”
Bång:
“Jag funderar ibland på om jag ska blanda upp mina serier med andra sexualiteter än den lesbiska så det skulle bli mer queer. Men allt behövs. Jag får se. Det är viktigt oavsett, det är nästan som att man kan göra vad som helst, bara man är en tjej som är queer, och det blir till politik.”
Bristen på objektifiering av män gör att kvinnor, sexuellt sett, får ett utifrånperspektiv på sig själva. Rollen som iakttagande/ uppskattande/ subjekt lämnas till männen, även i sexualiserandet av män. Detta är inte oväntat eftersom det går ihop med resten av den patriarkala bilden av kvinnan som passiv och mannen som aktiv.
Dr. Andie (En queerinriktad relationsrådgivare) skriver på sin blogg:
“Det saknas en karta över mannens kropp som markerar och laddar områden med sexuell betydelse ur ett perspektiv där kvinnan är den aktiva parten. Den erotiska laddningen av mannens kroppsdelar är knutna till hans begär snarare än hennes”.
Neidestam:
“Objektifiering i sig är inte negativt. Det beror på vad man menar med det. Man objektifierar ju folk dagligen, bara mer eller mindre medvetet. Det behöver inte handla om att man ser ner på personen. Men när man ser på sexuell objektifiering medialt så saknas heterokvinnornas perspektiv på män.
Dom försökte ju starta en svensk “Playgirl” någon gång, men den blev ett misslyckande. Sen kan man ju fundera på varför man ska öva upp tjejer i objektifiering av män. Det är kanske bättre att bara lära sig agera som ett sexuellt subjekt. Men jag tror det behövs en motvikt till all objektifiering av kvinnor.
Men det är jättesvårt att rita kukar!
Kukarna är förstörda som något vackert och åtråvärt, de har blivit till en tokig humorsymbol, något som folk ritar på skåpen i skolan.”
På sin blogg skriver tecknaren Jan Bielecki (som tecknat boken “Drift”):
“Manlig objektifiering skulle gynna de flesta inblandade. Vad händer när kvinnor erbjuds en möjlighet att utforska mannen som
ett objekt, utan att ständigt tvingas in i den rollen själv? När hon får undersöka sina lustar? Kanske inget, kanske gör tabuet av att låta sig erövras att det är just det hon vill. Oavsett är det värt att utforska.
Även män skulle gynnas. (…) Man kan tycka att ett sådant här tänkande inte är särskilt queer. Att vända på objektifieringen och fokusera den på ett annat kön är bara att stanna kvar i könstänkande, en enbart omvänd heteronormativitet.(…)
Men en del erotik borde väl rimligtvis rikta sig mot heterosexuella kvinnor som till vardags objektifierar män?
Queer eller inte, det behövs och det är feministiskt.”
Utdraget
Efter lite smärre tekniska problem under veckans gång fortsätter 