Testade ett nytt ststift än det jag använder till inferno, ett spetsigare. Jag vet inte hur mycket skillnad som syns, men det här är iaf. en skiss till den bok jag ska göra efter Inferno.

Den senaste veckan (eller två) har jag gått igenom de första tjugo sidorna för att rätta till alla gamla missar. Så nu är varje sida proppfull med tipex, skiss-grönt, påklistrade tunna och tjocka lappar, ersatta halvsidor fastsatta med häftmassa osv. Serien är lika uppskuren och ombyggd som Börje Salmings ansikte.

Men så idag skulle jag göra en liten strip till Frihet, och då kom ihåg varför jag slaktar om varenda ruta som jag gör. Stripar, små serier på a4-papper det har jag gjort så mycket nu att jag kan göra det i sömnen och utan att behöva använda en droppe tipex. Att teckna episka serier, som inferno, är däremot helt nytt. Därför är inlärningsprocessen en lång, obönhörlig puckelpist. Men till slut, när jag finslipat mina verktyg och metoder, då kommer jag göra lika snygga serier som Rutu Modan. Mer om henne imorgon.

Jag fick tips från Sara Granér om färgläggning, nämligen att skriva ut den svartvita teckningen på en laserskrivare på tjockt papper, och sen färglägga ovanpå med akvarellfärg. Jag gjorde ett test på ett vanligt skrivarpapper och se där: färgen glider liksom av de svarta partierna som olja och vatten. Det går mycket snabbare än datorfärgläggning och slutresultatet blir som jag vill ha det. Det återstår fortfarande att hitta bättre papper, komplettera färglådan, hitta de rätta färgkombinationerna osv, men nånting åt det här hållet blir det nog i slutändan:

Den stackars Anders Forsberg medverkade i sekelskiftets Galago, nämligen humortidningen Strix, alltså den där ockskå Albert Engström medverkade med Kolingen. Mormor hade båda tecknarna hemma och jag garvade mycket åt dem i yngre tonåren och gör det fortfarande. Här kommer ett smakprov.

Förra julen sände Svt sin “storsatsning” August, och som någon slags retro var det Selmas tur att få låna sitt namn åt en biografisk miniserie över julen. Jag skärskådade och insöp båda delarna i hopp om att lära mig lite do:s and don’t:s i fråga om svenska historiska skildringar.

I första delen far Selma ner till Sicilien tillsammans med sin flickvän Sophie Elkan, där de stöter på en massa svenska och danska konstnärsbohemer, och utvecklar eventuellt diverse intriger, vilket inte verkar vara så viktigt i sammanhanget, utan fokus ligger på att det är Selma och det är konstnärsbohemer i sicilien.

Till DN säger Helena Bergström, som alltså spelar (sig själv men ska föreställa) Selma, att de inte försökt göra någon historielektion. Ändå är hänger känslan av lektion som en stor slapp pannkaka över hela det här avsnittet: obs, selma var lesbisk, titta, selma träffar carl larsson, hör och häpna, selma kan prata italienska, se där, selma har just kommit ut med en bok. Handlingen bryts upp av en massa faktoider, och punkteras sedan en aning av lite lågbudgetmissar: italienarna är svenskar som inte kan prata övertygande italienska, Sophie Elkans belgiske är också svensk, vilket hörs ordentligt, allt är inspelat i studiomiljö, svenskarna, särskilt Helena Bergström, pratar spetsig inbrottstjuvsstockholmska från 30-talet och rör sig som en skoltrött 14-åring, istället för en dam från landet.

I ett bra historiskt drama ska man inte få tidsandan upptryckt i ansiktet hela tiden, den ska ingjutas i allt, så att man glömmer att det någonsin funnits något annat år än, i det här fallet, 1895. Det betyder att allt ska kännas korrekt ifråga om kläder, interiörer och språk, men det ska hålla sig i bakgrunden. Istället ska fokus, givetvis, ligga på berättelsen och karaktärernas psykologi.

I del två är vi tillbaka i Sverige, vi har spolat fram till 1909, och Selma har just fått nobelpris. Helena Bergström har grävt fram lite värdighet och hållning ur garderoben och en problemen med låtsasitalienare mm från del ett har ersatts av sköna stockholmsmiljöer. Storyn är att någon snott Selmas kärleksbrev till Sophie Elkan för att utöva utpressning, och det hela utvecklas till en historisk thriller med mycket fokus på ett triangeldrama mellan Selma, Sophie och Selmas nya flickvän Valborg Olander.

Avslutningsvis måste jag nämna att Strindberg dyker upp en snabbis i del två, spelad av Richard Hobert. Han är sliten, dryg och alldeles… alldeles underbar.

Teckning kan man inte fuska sig till. Tuschning däremot är enbart fusk, dvs. tekniker och förutbestämda tillvägagångssätt.

Regn kan bli fint. Ibland kan det vara knölig att få en enhetlig riktning på alla små streck. Därför tejpade jag originalsidan lite på sniskan, och tog sedan en stor kartongbit och lät den vila mot kanten på nederkanten av mitt ritbord (det lutar så det finns en liten kant längst ner för att papprena inte ska åka ner på golvet (se tidigare inlägg för bild på bordet och atljén)…
Hursomhest, jag använde kartongen som linjal, det funkade ganska bra.

En annan grej med regn är att ha lite olika täthet på strecken för att skapa djup i bilden.

Det är bra att hålla igång tecknandet, och jag försöker teckna liten innan jag sätter igång och jobbar. Alltså teckna av saker, inte bara rita gubbar, utan träna ögat och låta ögat styra handen. Utan sån träning brukar tecknandet degenerera, handen fastnar i samma rörelser, i enformiga shabloner, och det blir tråkigare att jobba och sämre resultat.

När jag började jobba med Galago för ett par år sen fick jag höra att jag var den enda, eller iaf. en av få, serietecknare som verkligen gillade att teckna, annars tecknade folk bara när de gjorde sina serier. Så ett gott råd till kollegorna, håll igång ögat och håll igång pennan…

Idag räknade jag efter hur många sidor jag hunnit göra. Det var 39 sidor, hälften helt färdiga och hälften nästan färdiga (boken kommer landa på drygt 150 sidor) Jag har tecknat sedan i november, så det är cirka 12 sidor i månaden. Boken kommer bli klar under nådens år 2009. Vid nästan 40 sidor är jag en bra bit på väg, det är

Som inkomstkälla har jag översatt samlingsutgåvor av André Franquins serie Spirou, framförallt redaktionella texter och fått en väldigt spännande inblick i en serietecknares karriär ur fågelperspektiv. Han var väldigt produktiv, och arbetade nästa hela tiden som anställd för veckotidningen Spirou, och hade i uppdrag att teckna två sidor i veckan, som bildade äventyrsföljetongar i tidningen. Med jämna mellanrum samlades de i album. På sjuttiotalet övergav han serien Spirou och fokuserade på sin nya figur Gaston. Han var deprimerad i långa perioder och dog 1997.

Under ett serietecknarliv hinner man göra ett antal böcker, jag skulle tippa på att det rör sig om cirka 20 böcker för de flesta hyggligt aktiva tecknare, det kan förstås variera mellan de långsamma och de hyperproduktiva (som Franquin), men det rör sig om ett antal tiotal böcker. Mindre än tio kommer att räknas som de mest betydande, mästerverken i bästa fall.

Så jag jobbar på sida för sida och dag för dag, innan pengarna tagit slut, städerna spolats bort, sjukdomen slagit rot och försöker njuta i fullt ut av varje pennstreck och penseldrag.

Över julen tog jag med 12 sidor upp till Stockholm och Falun för att tuscha. Alla sidor är uppdelade i en övre och en undre del, så att de ska gå att vika på mitten och ta med sig (utom sid 1 och en till sida). Ändå var det svårt att jobba på olika köksbord och jag blev ofta väldigt frustrerad över olika misslyckanden. Här är i alla fall ett foto på alla sidorna, upplagda i stor hög för att ge ett mer aptitligt intryck:

Det händer ofta att en ruta inte blir bra. Om en ruta börjar gå åt skogen så blir den ofta sämre ju mer jag arbetar på den. När en bild inte ser ut som jag vill att den ska göra börjar jag ofta vispa runt med pennan i skissen eller tuscha den på ett överbelastat sätt. Anledningen att bilden inte funkar är nämligen nästan alltid att kompositionen är fel.

Här är en sida med två ovanligt stora rutor. På den övre är kompositionen dålig, på den undre är kompostionen bra:

I den övre bilden ligger problemet i riktningen och storleken på bildelementen. Det är liksom inte klart var bilden börjar och slutar, och gubben till vänster och gubbarna till höger konkurrerar om att dominera bilden. De svärta fälten är också obalanserade.

Den nedre bilden däremot börjar tydligt med Strindbergs svarta rygg och sedan sugs blicken in mot horisonten längs tåget och människorna. De svarta ytorna måste däremot bli bättre balanserade.

Komposition handlar i grunden om att dela upp en bild i större och mindre delar. Det kan göras genom gyllene snittet, två tredjedelsprincipen, i trianglar och cirklar eller lika stora delar. Huvudsaken är att bilden har en komposition som fungerar.

Man kan också jobba med svarta partier/fält med textur och med riktning. Det senare tycker jag är extra viktigt i serier, eftersom man redan har en läsriktning i sidan, och genom texten, och extra mycket om man inte bara berättar genom dialog och text, utan också genom rörelse.

Den övre bilden gör inte sitt jobb, så jag ska ta bort den helt och rita om den. Jag vet fortfarande inte riktigt hur, men från och med nu ska jag amputera allt som inte funkar och se till att göra en ordentlig kompensation på varje bild innan jag sätter igång och tuschar.

Från och med nu ska jag se till att jobba mer på kompositionen i bilderna, genom att skissa mer, tänka efter mer

December har varit en svacka, det har inte blivit så mycket fokuserat arbete på Inferno som jag hade önskat, tidsramarna för projektet knakar och jag har känt mig väldigt kritisk till innehållet. Men i tisdags kom jag igång igen och under veckan har jag skissat upp tolv sidor som jag ska ta med mig upp till Stockholm och Leksand och tuscha vid något köksbord eller liggande på mage på golvet eller så.

Jag har en mall för hur jag disponerar rutorna över sidan, och (förutom allra första sidan och en till) de är alla delade på mitten, så att jag kan vika ihop varje ark till a4. Dels för att de är lättare att ta med sig, men framförallt: om man sitter vid ett plant bord (tex. ett köksdito) så är det väldigt knöligt att nå övre delen av ett a3, den hamnar helt enkelt för långt bort.

Jag ska i något kommande blogginlägg gå in på hur min rutmall påverkar tempot i berättandet. Återkommer inom kort med massa mer blogginlägg.